Ensamnettan
Ensamnettan var alltid ensam. Nåja, nästan alltid ensam.
Ensamnettan saknade tvåsamheten. Fast då Ensamnettan varit två hade hon egentligen inte känt sig mindre ensam för det.
Ensamnettan visste att ensamheten gjorde ont. Värkte i bröst och rygg. I huvudet och i händerna. I näsan och i tänderna. Nästan överallt, faktiskt. Ensamnettan visste att det fanns en annan slags ensamhet som lindrade. Som skrattade. Den gillade Ensamnettan. Ibland hälsade Ensamnettan på hos den. Fastän allt mer sällan. Tvåsamheten hade också gjort ont. Fast mest efteråt. Både på huden och i allt som nu den håller ihop. Ensamnettan saknade inte den sorten, utan den som varit så himla skön.
Ensamnettan var påhittig. Hade fullt upp. Även om hon inte alltid gjorde så mycket av vikt, enligt en sån våg som människor nu väger allting på. Fast Ensamnettan hann liksom inte riktigt med allt ändå. Ensamnettans visioner tog aldrig slut. Trots att hon ständigt ödde med dem. Sånt tog tid.
Ensamnettan funderade väldigt mycket. På himlen och havet och stjärnorna och månen och ungarna och karlarna och husen och blommorna och färgerna och orden och…och…
Hon var så vansinnigt snäll och allsmäktig, Ensamnettan. Generös! En bussig tjej var hon, Ensamnettan. En som alltid ställde upp.
De elaka tankarna och djävulska planerna, behöll Ensamnettan för sig själv.
Ändå var hon alltid ensam. Nåja, oftast. Fast bara i förhållande till andra människor. Ensamnettan hade många vänner bland stenarna och träden. Dem brukade hon pussa på och berätta för. Ibland var katterna kompisar. Pissade de inomhus längtade Ensamnettan sin ensamhet.
Förr var Ensamnettan aningen mindre ensam. Trots allt folk och fä omkring sig, hade hon som sagt ändå varit allena. Fast det hade ingen märkt. Ensamnettan hade varit sexig, beundransvärd. Begåvad och stark. Fast jätterädd. Skitskraj. Som i dag.
En gång hade Ensamnettan gått till ett medium för att få reda på det som hon redan visste. Att hon var räddare än rädd. För allt. Ensamnettan trodde inte på medier. Hade aldrig gjort. Ensamnettan trodde på rädslor.
Ensamnettan var livrädd för förluster. För att bli sviken. Så hade Ensamnettan känt det som liten flicka och så kände Ensamnettan det nu för tiden. Som liten, rädd att mamma skulle dö. Rädd för raggarna på gatan och grannens idiothund Peter. Rädd för att allt helvete på jorden var hennes fel. Ensamnettans liv handlade om belöningar och bestraffningar. Spindlar var en bestraffning. I småskoleåldern hade storkillarna hållit fast henne och släppt världens största, äckligaste vidunder innanför hennes linne. Då dog Ensamnettan för första gången.
I dag är Ensamnettan rädd för mycket annat också. För oron som mal. För världens värsta förluster. Ensamnettan älskar sina barn. De som klarar sig själva nu för tiden.
Ensamnettan har älskat några män. ÄLSKAT. Mer än vad någon annan någonsin älskat någonstans, någongång tidigare. Ensamnettans kärlek var så gigantisk att den kvävde annan kärlek. Det hade minsann Ensamnettan fått höra. Antagligen skulle den räcka till flera tusen män om den portionerades ut i lagom doser. Fast Ensamnettan är sällan lagom.
Och Ensamnettan är mol allena. Ensamnettan saknar ett knull. Ett häftigt älsk. Lika mycket som en varm medmänsklig, kramig omtanke. Om Ensamnettans moral inte ställt sig på skyhöga ben skulle hon begagnat kvinnans äldsta yrke. Fast en sån mångsamhet vill inte Ensamnettan.
Ensamnettan överlever på grund av färgerna. Rött, blått och gult. Svart också. Förmodligen mest. Eller gult. Nej, snarare rött. Faktum är att den blå nog lockar starkast. Sällan grönt. Fast grönt och rosa skulle behövas.
Ensamnettan badar i färg. Tänker i färg. Orerar i färg. Ensamnettan ordbajsar som ett spyende vulkanutbrott. Vältrar sig i ”på pricken för” ord. Ensamnettan har miljoner ord inuti sig. Så egentligen är inte Ensamnettan helt ensam. Men de flesta orden associerar till ensamhet.
Ensamnettan skrålar i ett band. Hon har rätt okej röst. Fastän Ensamnettan helst vill sjunga med en oförglömlig, oförhärmlig stämma, till oförglömliga texter som lika oförglömliga melodier.
En del kommer nog ihåg Ensamnettan. Nu är hon mullig. För tung och för grå. Rätt tröttsam. I alla fall trist. En gång kände sig Ensamnettan ganska läcker. Hon nästan dög. Tyckte närapå om sig. Fast inte riktigt.
Ensamnettan har haft svårt att förvalta gåvorna. Hon är så himla bra på att dölja dem. Det är bara att le och ge och gömma sig. Då hålls rädslorna stångna.
Ensamnettan måste alltid hinna före. Inte först, men före de hemskheter som annars kunde inträffa. Straffa sig. Alltså föregå. I både tanke och handling.
Ensamnettan är oerhört effektiv. Så till den milda grad att hon missar här och nu. Därför lever Ensamnettan mer i det förgångna eller i det som ska komma. Ensamnettan hinner liksom inte med här och nu.
De gånger då Ensamnettan är ensam på ett bra sätt, på det där tomma som är vidöppet för att fyllas på, då dyker här och nu plötsligt bara upp. Så där utan förvarning. Då ler Ensamnettan. Skrattar högt. Då skålar Ensamnettan med sig själv i ett billigare Riojavin. Ensamnettan gillar cheddarost. Hon ääällllssskkkaaarrr sina eget bakade kroppkakor med skirat smör och vissa bakverk. Särskilt såna med nötter, mandelmassa och smördeg. Och sourcreme chips och mer Rioja. Självklart choklad. Mörk och ljus. Ibland äter Ensamnettan också ruccolasallad, kli och dinkel till en dryck av vatten, vinäger och riven ingefära. Ensamnettan älskar Saltåkvarns Barsjabröd. Det nyttiga. Rostat och med en drypande mängd onyttigt smör och hemgjord svart vinbärsmarmelad.
Om inte ensamheten fanns skulle nog Ensamnettan vara smalare.
Ensamnettan tänker bäst i universum. Fast när det ska bevisas tvekar Ensamnettan.
Ensamnettan tvekar oftare nu än förr. Oavsett. Fast med tanke på att Ensamnettan befinner sig så sällan i nuet, är ju ingen skada skedd.
Om nu inte Ensamnettan var så in i helvete skitskraj skulle hon kanhända inte vara så ensam. Då kanske hon skulle älskas till vansinne av någon osedvanligt stilig, intuitiv, lyhörd, impulsiv, spirituell, tålmodig, begåvad, generös, mycket sympatisk, älskansvärd och förstående man. De skulle bo i ett enastående hus vid havet där himlarna var många och Ensamnettan skulle alltid vara trygg. Inte varken mörkrädd eller ljusskygg.
För en tid sedan, en mycket liten tid i detta perspektiv, ställde sig en man faktiskt på knä framför Ensamnettan. Då blev hon inte skraj, då blev hon villrådig. Sen vände Ensamnettan på klacken och gick.
Ensamnettan vet att det inte handlar om ensamhet. Ensamnettan vet att ensamhetens namn egentligen är delaktighet. Från andra sidan sett. Ensamnettan vet att detta ords innebörd handlar om här och nu.
Ensamnettan målar och skriver om här och nu. Hon drömmer om dem.
Hon drömmer att hon skall heta Här Nu. Härochnunettan.
Och hon vill inte vakna.