Absolut!

Här krävs en vårinventering av känsloregistret. Efter påsamlade hågkomster av livets alla skiftande slag såsom lyckor, förtvivlan, längtor och förskjutanden, så behövs betydligt mer av den rent sällsamt självklara sorten.

Förvisso är det helt enastående att plocka fram ett nedpaketerat positivt leende, men mindre gångbart blir det att belysa pessimistiska tillkortakommanden. Borde gallrat bättre! Sållat vetet från agnarna. Åtminstone sorterat. I min samling beblandas allt eftersom. Sådant av känslosamt affektionsvärde, med ren smörja. Kaotisk röra hopar sig med kosmisk ordning. Till synes helt utan insikt. Hmmm. Allt på en och samma gång, liksom. Och...oftast.

Trots mitt eget och andras sökande genom eoner av tid, är det trots detta inte helt enkelt att finna på sådant man i regel bara anar och definitivt enbart vid mycket åtråvärda tillfällen. Ändå fortsätter man, eller jag, för att vara tydligare. Jag letar och samlar konstant. Vid öppenhet eller om möjligt, under total slutenhet. I solig innerlighet eller i ett mol allena kyligt utanförskap. Sökandet äger ingen hemvist. Sökeriet kan både vara en välkommen gäst eller den som utan tillstånd snyltar.

Som jag har sökt! Söker… Förvisso också funnit. Störst i barnen. Hos dem, omkring och på avstånd. Men nu för tiden är de egna. Lånandet passerat. Istället barnbarnen, livets förunderliga gåta. Också i människor, oavsett älskade män eller systerliga väninnor. Nära och långtbortamöten, har också fyllt på. Fyller. Mina blomsterbuketter! Hela färgspektrat på en och samma gång. Allt från våririsen till höstfibblornas envisa överlevnadsstrategi har jag plockat, närt och sparat. Precis som kärlek, hat, leenden, gapskratt, hånskratt, gråt, sanningar, lögner, himlar, hav, fjärilar, spindlar, solvärma, iskyla, mjukmossa, stenvasst, ljus, mörker, doft, stank, äppelblom, surkart, molnskyar, orkanvindar, fågelkvitter, tordönsvrål, dans, slit…Herregud vad jag samlat! Fan i helvete…

Borde funnit…och finner att jag fann…borde lärt...och lär, borde sett ...och ser, borde ...borde...borde åka till tippen. Bränna bråten. Bitvis släppa. Öppna antikvitetsaffär och loppis för återstoden. Klenoderna. Nej, de ska jag fortsätta vårda ömt. Härbärgera i hjärtats vackraste rum. Låta vårsolen belysa från alla tänkbara vinklar.

Bör nog bara fortskrida som brukligt. Försöka. Söka och nöjas. För visst är jag tillfreds. Vad annat kan man då barnbarnens välmående förlöser. Injicerar framtidstro och hopp. Vårens blåsippor talar om hängiven ärlighet. Samtalen med vågor som lyssnar lika ofta som de talar, visar på respekt och ödmjukhet. Att lovsjunga med koltrasten och låta höga skyns strålar tina vad som varit fruset. Vandrar vidare.

Passerar kyrkorummets konserverade hänförelse. Öppnar porten på vid gavel. Här måste vädras. Kastanjeknoppar spränger väggar. Gräset smeker grus och däri blänker gnistret. Strålar likt en mänsklig chimär och Gudsförklarad uppenbarelse i ett. Här kan jag fortsätta samlandet. Plocka nyutsprunget gnister till min samling. Det största vill ständigt fri påfyllning. Av absolut liv!