Bikt…kanske…


Tack och lov för Greenpeace och deras engagemang. För Amnestys vilja och handlingskraft. För Rädda barnens, Röda korsets och Unicefs eviga ställningstagande. Det är så man skäms för egen del. Vad hjälper det att skänka en hundring då och då. En målning (om än för tusenlappar) till något konstlotteri för världens behövande. Eller köpa frimärken till cancerforskningens befrämjande. Att storstilat ställa upp med rösten under gigantiska jippon utan gage och ersättning. Vad fan gagnar väl detta? Sånt gör man ju alldeles av sig självt. För att döva samvetet kanhända. Men engagemanget då? Hur många gånger har jag inte tänkt tanken att göra något vettigt här i livet. Som att resa ut i världen. Missionera. Ta i tu med problemen på plats. Genom något Sida-projekt eller liknande, verkligen ge av sig själv. Inte för en sekund vill jag förringa vikten av konsten och kulturen. Det skrivna och målade är ju min värld. Mångas tillvaro för övrigt. Och nog så viktig. Ändå ligger det en klar konflikt i detta sätt att leva gentemot all den hjälpinsats och ansvar som idag faktiskt krävs av gemene man/kvinna för att världen skall kunna fungera vidare på ett någorlunda smärtfritt sätt. Det är så enkelt att luta sig tillbaka i sin trygghet i vetskapen över att man faktiskt offrat något. Skänkt en slant. Köpt sig fri.


Här på plats då! Krävs ingen hjälpinsats här? Självklart! Det är ju bara att se sig omkring. Klasskillnaderna är större än på mycket länge. De hemlösa blir bara fler och fler. Drogmissbrukarna likaså. Kriminaliteten sjunker knappast mer än åldersmässigt hos sina utövare. Med andra ord: Människor mår dåligt! Far illa. Finner varken ro eller plats i vår hektiska och snedvärderade tillvaro där synderna sakta men säkert förbyts till dygder. Bredvid de storslagna projekten kan en hjälpande hand eller öppet hjärta gentemot en medmänniska vara nog så välkommet och uppskattat. Att bara se sin nästa kan vara mer värt än alla skänkta hundringar. Hjälp, vänlighet och förståelse krävs på alla plan. Och där du befinner dig är du också allra mest lämpad för att ge detta. Som sagt är jag oerhört tacksam över de mer organiserade verksamheternas existens. Deras insatser är naturligtvis oumbärliga. Men att sträcka ut sin hand till ens egna nära och kära, bistå grannens ungar, stödja de gamla, och tina frusna själar behövs likaväl. Inte som försvar utan som ett rent medmänskligt handlande. Så var vi då där igen. Tillvaron, födkroken. Tänker jag efter riktigt noga är det nog en himla tur att man ändå begagnar skrivarkonsten. Alltid kan man väl haspla ur sig en och annan sanning bland alla villfarelser. Kanske kläcka en frågeställning? Att målningarna förhoppningsvis skänker glädje eller ger en omruskning hos betraktaren må vara gott nog. Det räcker mer än väl som bränsle och drivkraft. Och i mitt Sverige vill jag allt stanna. Det är ju så förunderligt skönt trots allt. Och ger därför givetvis stoff till mera ord och bilder. Om ni har lust…