En anledning god som någon annan

Annorlunda poesi

Det var en gång en värld som mådde allt sämre för var dag, beroende på att den förlorat något. Själv visste den inte riktigt vad. Men att det var någonting oerhört viktigt, kände den i varenda ynka cell. Den sökte efter sitt förlorade i alla tänkbara skrymslen och gömmor. Bakom TV och datorskärmar. Under mobiltelefonskal och mellan bredbandsdragningar. I hela universums nätverk, men utan resultat. Ingenstans fanns det borttappade att finna. Världen misströstade och kände sig oerhört tom, men på något märkligt vis också fylld. På en och samma gång. Tom på intryck men full av allehanda uttryck. Världen visste att balansen för jämviktens skull var ett måste. Ett både och. Inget antingen eller. Nu haltade tillvaron. Allting var smärtsamt synbart. Övertydligt och likriktat. Enkelspårigt och formstöpt. Världen saknade mystiken. Längtade efter det oförutsägbara. Det visionära. Plötsligt visste den vad som fattades. Vad den sökte efter. Det var fantasin. Fantasin!

- Det beror på sagornas frånvaro, hävdade lilla jag som allt för ofta hade svårt att hålla tand för tunga.

- Snälla värld, lyssna!

Det var en gång för mycket länge sedan, eller alldeles nyligen rent utav, en väldigt liten pojke som var lika väldig som den störste av kvinnor. Hans raka, korpsvarta hår var fullt utav ljusa lockar vilka krullade sig spikrakt över de ljusblå ögonen som gnistrade djupare än vinternattens ljusa dunkel. Dessa ögon som var de mest djupsinniga ägde också den ytligaste av blickar. Just han som var så finlemmat grov och klumpigt tanig och som oftast sken ikapp med diset. Vacker var han den fulingen. Grann att skåda som det ljuvaste vårtsvin. Mager som en gräddost och fet som en sticka. Geniförklarad som den dummaste gås. Dessutom var han rik som en kyrkråtta och fattig som ett troll. Han var faktiskt så oemotståndlig att de flesta av traktens kvinnliga manfolk inget högre önskade än att få gifta sig för att skiljas med honom. Namnet som prydde detta universala unikum var Modig, så feg han nu var. Trots detta så vågade han sig räddhågat fram baklänges, för att fråga den groteskt väna och småsint generösa Egoismia, att inte bli hans hustru. Hon i sin uppenbara olycka log i sitt vredesmod saligt tillbaka mot pojken som i samma stund vände sin höga klack, vilken alltför länge varit nersliten till själva strumplästen, och lommade sig iväg i ilfart.

- Ja! Ja! Jag vill inte gifta mig med dig, viskade Egoismia med sin allra mest högljudda stumhet.

Modig som var feg, vände sin högra fot mot vänster. Log gråtande. Kved i sitt skratt, samtidigt som han sträckte fram sina båda armar bakåt för att omfamna sin älskat hatade. Äntligen hade han funnit meningen med sitt döda liv. Den mening vilken han aldrig saknat men ständigt längtat.

- Äntligen! skrek han ljudlöst till den bevittnande omvärlden, där han stod mol allena. Han som föddes större än liten och mindre än stor. Han; modig som räddes livet. Han; feg som vågade allt och ingenting för döden i livet.

Det är fantasin som ger den fria tanken. Valmöjligheten som ger livet mening. Världen skrattade. Beslutade sig för att återinföra den traditionella skärmen. Brasan. Eldhärden. Framför den skulle sagor och sägner hädanefter återfå sin självklara existensrätt. Framför den skulle fantasin än en gång få flöda fritt. Och därmed rädda den snart förlorade världen genom att inte förlora sitt rätta värde.