Flytt (bytt) kom aldrig mer igen!

Så flyttar man då! Igen. Trots att det är en så fruktansvärt uppslitande situation så väljer man den ändå. Men havet blir betydligt närmare, så vad gör man inte. Skärgårdsfiskare i själen och allt. Själavårdsfiskare. Men lådorna med all nerpackad bråte är inte nådiga. Trots att jag kastat och sopsorterat allt från gammal känslostank till halvrisigt möblemang. Att göra sig av med tonvis av mitt påsamlade märks knappast! Jag som förbannat materialisterna. Men mina vackra stenar och snäckor kan jag bara inte kasta. Och de är ju bara några av lådorna. De övriga hundrafemtio går heller inte att undvara. Och absolut inte mina femtioelva målarkartonger.

Blev aningen avundsjuk men också riktigt skitskraj, då jag häromdagen såg ett märkligt men intressant program om två ryska kvinnor. Avundsjukan beroende på att dit de flyttar i livets mänskliga boningar behövs inga egna tillhörigheter. Inte ens en grå liten sten. Knappast heller den specialklädda turkosfärgade skinnsoffan. Fan så skönt, praktiskt…eller... Anledningen till att göra sig så oberoende, berodde nämligen på yrkesvalet. Eller snarare livsåskådningen. Och där blev jag som sagt skitskraj. Inte lika mycket i rollen som nunna, vilken den ena kvinnan valde, utan yrkesmilitär, människojägare, som den andra anammade frivilligt??? Såg som sin livsuppgift. Hur i helsike är man funtad som människa i allmänhet och som kvinna i synnerhet om man väljer det sistnämnda alternativet? Det är för mig oerhört skrämmande och tragiskt. Det måste antagligen grunda sig i en mängd obearbetade svikenheter och tillkortakommanden som måste hämnas. Självklart släpar jag hellre på mitt enorma bohag. Fast ibland kunde säkert nunnerollen ge en sökande själ ett och annat svar. Men min Gud bor inte instängd i ett iskallt, asketiskt och sparsmakat möblerat rum. Min Gud bor nog i havet. Eller himlen. Eller träden, eller i den näckrosformade pionen, i markens mylla och i hästens öga. Kanske finns Gud i barnens sommarsång vid avslutningen. Hos katten som lägger sig på morgontidningen då jag vill läsa den. Förmodligen finns hoppet, visionen och den goda viljan överallt varhelst vi väljer att möta det. Och är inte detta gudomligt så säg. Men det gjorde inget om gudomligheten även inkluderades i själva flyttandet? Gud borde bo i flyttlådorna. Detta rena helvetesslitet! Men efter regn kommer sol och tvärtom.

På livets berg och dalbanatur kan man som sagt både hisna av förundran och gäspa av tristess. Ups and downs. Tur är väl det. Vem vill ha en spikrakt given och förutsägbar autostrada att vandra? Allt för många tyvärr. Antar att mottot för kommande vecka blir: Principerna är till för att nonchaleras och garantier kan omöjligt garantera. Men allt är å andra sidan relativt. Och jag garanterar er än ny krönika nästa vecka. Om inte datorn pajar i flytten. Enligt min erfarenhet så är principen den att bla…bla…bla…