Hjärtats och själens hyllning till Gotland, min ö, mitt hemma.

Sensommarens generositet påverkar sinnen. Mina, inte minst. Känner mig onekligen mer uppsluppen och givmild en dag som denna. Hur återgäldar man gåvor som varmstrålande sol, milda vindar, glittrande hav och en enastående rikedom bland flora och fauna. Man tackar och tar emot. Deltar helt enkelt!

Bort från mänskliga tillkortakommanden, där oftast svagheten för den ekonomiska vinningen blir lika snävt som snålt styrande. Bort från medeltida spektakel och artificiellt pådyvlade säsongsarrangemang. Bort mot här och nu till en fristad av ärlighet.

Gränslar min hjulförsedda springare och sporrar hans trampor. Mot Fridhem, detta min egentliga hemvist som jag genom åren besjälat mig med. Utmed vägens ren, blomstrar ännu de kvarvarande som aldrig ger upp. Inte lika intensivt färgmättade som för bara en månad sedan, då rött blått och gult eldade mot betraktaren, men ändå snudd på smärtsamt sköna i sina stillsammare kulörer. Dovare gult av gullris och renfana, kvarvarande rosa malvor nickar vänligt. Rödklint och flocks mängs med pukvete och cikoria. Den sistnämnda förunderliga skönheten, vilken bär hela himlen i sitt väna anlete. Till och med vallmon ger nu sitt yttersta. Jag blir salig under sådana cykelturer. Naturen som den sannaste av religioner. Tack mitt Gotland för denna din rikedom. Denna doft av livets mening. Naturligtvis vill jag porta de flöden som skoningslöst dyker upp ur hjärnans inre katakomber, dessa skövlingar och intrång vi Homo sapiens sapiens, oförlåtligt tillika oförståeligt ägnar oss åt. Dagligdags. Dessa våldförelser på den plats vi förunnats att förvalta, under denna vår stund på jorden. Hur förmår vi? Avvisar sådana envist påträngande tankegångar. De hör liksom inte hemma här och nu. Fast det är ju egentligen det de gör. Sådana tankar hör alltid hemma oavsett och ska inte portas. Men låt oss säga att jag, rent egoistiskt, just nu behöver vara fri. Ges en frist. Förutan mänsklig skuld. Bara här och nu, som menat var. Här, i min del av dig Gotland, du högst förunderligt fantastiska plats i världen.

Betar en stund med lammen. Eller fåren. Fortfarande är jag nog så mycket sörmländska att jag begagnar det ordet enklare. Tjugo år som gotländska är som en knappt märkbar vindpust. En sådan som om möjligt får starrgräset att skälva. Men det trotsar jag märkbart. Jag är gotländska och nu förstår du Gotland, betar jag en stund med dina får. De som livligt eskorterar mig på den lilla skogsvägen mot Kuse änge. Lövsalarnas träd ståndar ännu i högrest givakt, skrudade i sina högtidligt gröna mantlar. De bär sommaren i minsta tråd. Här upphör tiden. Här stannar andningen. Här är bara varandet. Doft av urtid nästlar. Här blir allting helt. Barndom finner ålderdom och tvärtom. Barndomen är var människas egen urtid. Livets nuskede; färgspektran mellan begynnelse och evighet.

Förutom de myggor som uppskattar min tunna, korta sommarklänning lika mycket som jag själv, finns bara du Gotland och jag själv i nuet. Fast utan dina myggor, min vän, skulle nog inte den aningen vingskadade lilla skatunge jag precis upptäcker, överleva. Så vad gör det att dina myggor gillar mig. Här är allt ett. Här är du Gotland och jag.

Passerar Högklint, då strandens fiskeläge lockar mer. Horisonten är alldeles tillräcklig från marknivå, för mina visioner. Bara man höjer blicken en aning. Som tur är tittar jag också neråt och finner en av dina minsta överlevare. Igelkottsungen hoprullad till en ynka tennisboll i storlek. Försiktigt tar jag fram den papperslapp som ligger i cykelkorgen. Ett kontoutdragskvitto? Vill inte förflytta mig tidsmässigt, men nöden har ingen lag. Kan ju inte ta din lilla skyddsling med bara händerna. Inte beroende på risken av att sticka mig, utan med tanke på att en så liten varelse som denna igelkottsunge, måste ha en mor eller far som söker. Här kan jag inte göra påtagligare intrång än behövligt. Lägger det gramslätta urdjuret i gräset under ett buskage av den bokharabinda som släppt sina slöjor av spets till marken. Förhoppningsvis klarar sig ungen här och nu ytterligare en tid. Fast här och nu existerar nog alltid för en sådan liten krabat. Tänk att vara så stor.

Kanhända det sista doppet. Sådant vet man inte på förhand. Det är egentligen inte mycket man vet, om man tänker efter. Tacksamheten över att tillgå denna min strand mol allena med dig Gotland, är stort och starkt. Det är lyckligt. Nog för att jag unnar alla dina sommarbesökare detsamma. Absolut. Men det är bara så förjordat vilsamt och njutbart att äntligen få vara så här på tu man hand med dig. Ditt vatten måste vara tempererat dagen till ära. Soltorkar på det stycke drivved som lagt sig tillrätta i sanden.

Återfärden trampas lätt. Två blåvingar leker tafatt. Minns vårens första citronfjärilar. Förmodligen är jag på väg ur här och nu. Tillbaka till den verklighet vi så gärna kontrollerar. Men Gotland, jag lovar dig att du och jag tar våra cykelturer under hösten också. Då blir ju dina färger helt oemotståndliga. Och du, vinterns gråblå och neongula till grafisk renhet vill jag på inga villkor missa. För att inte nämna vårens sköra, skära skirhet.