Hur njutbara då´n blir smärtsamma nu´n


Äntligen är barnboksillustrationerna klara! Äntligen är våren här! Efter penslar och papprens färg behöver man naturens äkta kulörer. Och de börjar så sakta nyansera sig mer eller mindre bland buskar och snår. På himlar och hav. Mellan det fortgående snörusket och snålblåsten visar sig marssolen och manar till liv i ådror på både björken och mig. På min ensamma promenad genom bygdens nyväckta liv, fick jag inte bara sällskap av årets första citronfjäril och gnistrande vintergäck. Även de väl så fördolda minnena dök upp som följeslagare. På gott och ont vill säga. Men det är väl så det är här i livet. Våren är säkert till enkom för att öppna upp de dvalsömniga känslorna som undanhållits under den alltför långa mörkertiden. Men att gränsen mellan det njutbart uppkomna till detta av mer smärtsam karaktär är hårfin, är jag inte den första att hävda. Att mitt liv just nu befinner sig i den processen att reparera sig, påverkar naturligtvis smärtgraden. En skilsmässa är ju inte enbart förlust av en när och kär, utan även av sig själv. Detta beroende på att man faktiskt förlorar sitt fotfäste för en tid. Sin naturliga plats i tillvaron. Den man var i samvaro med den förlorade. Och vacklar man där, så gör sig självklart de goda gamla hågkomsterna mer smärtsamt påminda då det blir fritt fram för känsloflödena.

Min konvalescens brukar vara långvarig. Inte för att jag vältrar mig i martyrskap eller offermentalitet. Nej, bara av den enkla anledningen att jag anser det vara av yttersta vikt att sörja klart i stället för att lägga det onda på detta bål som bara växer sig än större. Och detta att gå ut i våren, att deltaga, skapar därför det mest njutbara och tenderar därför att nå sin smärtgräns. Är det tydligt nog?

Blåsipporna som plockades till frökens kateder, och därför inte gav den minsta lilla skuld till den sena ankomsten. Var det jag? Plockar dessa just nu och förundras över deras förmåga. Ser mig om efter vitsippsdoften. Den som pappa och jag plockade vid gärdena till morsdag, men erfars av att den tiden ännu inte är riktigt mogen. Plötsligt skriar måsarna i skyn och jag befinner mig inte längre på nutidsstigen bredvid den lilla ån, utan vid min tidigare ö. Den i skärgården där jag i arla morgonstund, medan ungarna ännu sov, vittjade skötarna på silver och näten på sitt förhoppningsbara guld. Gösarna. Det var då det.


Snödropparna har kommit! De dubbla också. De gammaldags dubbla. De som jag brukade lägga på den förlorades huvudkudde, innan syren och kaprifol gjort sin ankomst. Det var också då. Nu plockar jag dem i handen för mitt eget köksbord. Knappast kudden. Forsythians knoppar är redan guldgula. Sprängande. Visst gör det ont när knoppar brister, varför skulle annars våren tveka. Och visst är det så. Det njutbara gör ont. Oavsett det handlar om hågkomster eller nyupptäckter. Fast det senare gör så där skönt ont. Ja, ni vet. Den där njutbara smärtan man bara inte kan hejda sig från.


Våren är en förunderligt förundrande tid. Den vi sätter tro, hopp och kärlek till. Spelar ingen roll om vi är fågel, fisk eller mitt emellan. Våren föder oss samtliga. Och nog får man hoppas att citronfjärilen i dag får ett rikt liv, och att jag i nästa vinters mörker, skall låta den flyga framför mina ögon så där smärtsamt skönt. Men först kommer sommaren…