vitt
svart
grått
grått
Grönt
grönt
Blått
blått
aningen
violett
rött rött rött
rött rött
rött
svart
svart
svart
grått
gult svart gult svart gult
Efter blandningen ganska
brunt
Inte som jordens vackra utan
snarare som vidrig hundskit
Lite
grönt
spirade
blått
Gult
väckte
rött
Allt
understruket
med
svart
Flugskitsordningen
Om man betänker att varje infekterad spottloska
och varenda äckligt parasiterad flugskit också är en del av den kosmiskt gudomliga ordningen blir det ju inte så märkvärdigt
att man föredrar ett
fullständigt djävla kaos
Farbror Ström (barnslig rysare)
(Barndomsskräck eller skrämselpropaganda)
Han var piprensartunn
Vanskapt och svart som satan själv
med knivskarpt vassa ränder av neongula svavelstrimmor
och skrikande sistautvägenutlila
Minns inte klart
Minns bara
Barnets fruktade minne
Ur väggens svarta hålor med slingrande manetbrännande tentakler
jagade han de överlevande drömmarna på flykt
Pappa monterade in ett nattöga av fosforescerande allsmäktighet
Farbror Ström garvade hånfullt
Släckte förhoppningen genom dödfödda överlevare
Minns bara barnets skräckfyllda minne
Ont giftgult och illasinnat lila
Finns det någon vilsam tystnad för larmande tankar
Skrikande celler
Finns där någon omslutande stillhet för krampande konvulsioner
Finns överhuvudtaget finns i denna förtärande vanmakt där andningen på väg mot bristningsgränsen bor
Låt mig bädda en lega av omhuldad omsorg
Med förståelsens mjuka lakan och tillräcklighetens kudde
stoppad av ljusaste förhoppning för dig älskade barn av livet
Kan du då vila
Ge handlingarna mildhet att sakta stryka sargat huvuds hår
Ge styrka att omfamna skälvande händers ryggar
Uppenbara hjärtats innersta saga hos en moders eviga kärlek till barnet
När du kramar mitt blå bröst
i din purpurhand
tinar längtansrosa tankar
till kristalltoner
Blir en röd sång
för dig att lyssna
under svarta dagar
När din mun kysser silver
till min sinande källa
rusar blodrött i ådror
Blir till stilla blå flod
för dig att omslutas av
under grå dagar
När din livslem spränger min
innersta svarta gräns mot
ljusa landskap
blommar himlens alla
tröstelyktor violblått
För dig att plockas under livets
mest ensamma stunder
Månslukerska och minnessamlare
Precis inkommen efter
sen kvällspromenad
där den vitklätt fullkomlige
eskorterade mig ur
mörkrets sugande käft
och jag trots denna starka observation
ändå inte kunde motstå att ifrågasätta huruvida det
verkligen var
jag
som gick där
med regnrocken hårt sluten och blicken ofokuserad
förutom på de väl förankrade inre bilderna
vilka blev än mer påtagligt bredvidgående
eftersom jag konstaterade att den
månslukerska
som gick där och som ändå måste varit
jag
mest var skrotsamlare
och antikvitetshandlare
Samlar nämligen hågkomster både från
garageloppisar och Bukowskis
Fyndmarknader och Sutherbys
Vet att de mest värdefulla klenoderna är
barnens tillblivelser
Blomsterbuketterna ligger också utanför
betalningsmöjligheterna
Värdet på det senaste karlminnet har sjunkit kraftigt
Beroende på varans mängd
Även om det nu var ett mannaminne sedan sist
Sådana finns ju i vartenda undanskymt skrymsle sommarvis
och krogen vintertid
Billigt begagnade och ointressanta
Oftast till överpris trots rean
Men den där dyrgripen att vårda ur minnets kassaskåp
då skridskorna åktes på tjärnens isskorpa
under den måne
som var minst lika full som nu
och skratten ekade likt
tinade kristalltoner bland midvintertallarna
blir kostsammare
för att det är så svårt att skratta så ikväll
Får akta så att inget av det oersättliga
går i kras
Ännu ligger ingen nyis för
efterlängtad skrinnare
Men
fortfarande
lyser månen
Jag kissade i sanden
Revirutmärkning för hela stranden
Den är vår
I natt är den bara vår
Tänker nog kissa här igen
I kväll är havet fuktigare
än vad jag är
Det bjuder jag på
Men bara i kväll
Det får inte bli någon vana
Mjuk skumgummivision
På återstoden av den bergknalle
som under mitt femtiotal dynamitsprängts
för att lämna bredare plats
för den sandade E4:ans framfart genom byn
satt vi dinglandes med benen
i våra klockvida gul- och grårutiga bomullskjolar
Den riktiga prinsessan Annika utan c och
jag med fulare namn
och sjöng om
vita syrener som doftar om våren
i försök att räkna bilarna
men misslyckades på grund av bristen
och fick vänta tills det årliga loppet av fantaster
på orangefärgade cyklar med bockstyre
forsade fram under vimpelflax och glada hurrarop
Med den ändå ringa ålderns försprång
hade hon lyckats tråckla ihop dessa mästerverk
vilka krävde de för mig utopiskt hägrande
skumgummiverken i lager på lager under sig
för att bära barnets viktiga ljusblå visioner däremellan
Mamma stärkte istället något inte lika
gudomligt i potatismjölsvatten
och jag våndades tills det som idag
möjligtvis utgör underlägget för diskstället på sommartorpet
blev spetsprytt under kjolen
Så enastående att den första kärleken
mer lik Little Joe i Bröderna Cartwright
än Michael Landon själv
ville pussas med sin andedräkt av halvljummen limpsmörgås
då vi på draken som bodde mellan bergknallen kapellet och hemma
denna som de oseende kallade vindfälle
flög högre än högt innan fallet
som jag inte minns
Sen klänningen mer smal om livet men lika klockren
och purt vit med blommor och färggranna fåglar
som gjorde att barfotadansen virvlade snabbare
över spindelvävsgräset när det där andra skumgummit
skulle repas ur höga stråna vid tjärnen
Det där vita som dockornas sängbolstrar fylldes med
Sådant som inte växer nu för tiden
så att dagens små flickor
i svart åtsmitande
latex
leopard och gummi
kan samla
Inte underligt att nu är visionslöst
"En hatt med flor och blommor på
och klänning med spetsar på kragen
och vita skor så små så små
och strumpor så ljusa som dagen"
Skalv
Slaktad blev jag aldrig
Inte ens skadeskjuten
Enbart korsfäst uppspikad mellan
smaklöksvärderingar
då han bitskt
slet stycken från mina skälvande lår
och sköljde ner med saften ur min aldrig sinande källa
Avtrycksåt mina flämtande bröst
vilka fortfarande hävs
mellan begärets lust och olust
Än rinner saften av dessertens matade jordgubbar han pressade
in i min nedre muns läppar
In mot livets bävande epicentrum för att
alltid skapa efterskalv
av hans frånvarande närvaro
Höga toner
Under himlens höga blickas nerifrån mot opp
Finner minsta lilla litens öga med blåregistrets fågelton i kropp
Så låt mig låna denna sång
Käraste lilla liten
Låna det stora blott en gång
Låt mig frias i din sång
Fria mig från sliten
Vet sa fågeln stackars människobarn
Det är flygandet som sjunger bevingad viljekraft i tillitsgarn
Liten kan bli stor i hunger
Men låt mig sjunga dig en tröst
En tröst av fjäderlätt i röst
Målar guldigt varmt i höst
Det är sådant som lindrar ånger
Kära fågel om jag som du kläder mig i fjäderskrud
kvittrar jag vid himlens lätta
släpper tunga tankars hetta
Hjälper du mig då tillrätta
Som din längtande brud
Stämton i mitt bröst
Till klarblå sinnlig röst
Rara fågel låt mig nära
sjunga dig mitt röda blod
Flyg bredvid mig älskat kära
Så att jag kan känna mod
String
Big Bang
Bigger Bangbang
Biggest Bangbangbang
Outer space
Nattens samtal försökte fånga
planeterna stjärnorna galaxerna
Där storslagenheten blir så ynka som begrepp att
den aldrig räcker
Snuddar inte ens i periferin
Vad hjälper det att
söka nya mer ofantliga perspektiv
Vidare begrepp
Inte ens tanken, vilken ändå springer
ljusår i förväg
begriper
Att samtidigt vara sitt eget universum
gör fotfästet totalt
tyngdlöst
Vad talade vi om
System
Där är solen
Här är vi
Du och jag och resten
Pluto syns inte ens
Men Venus är...nära...
Till Mars ska någon resa
Rena sitt eget piss
för att överleva
Ett teleskop ska jag köpa
Fantasin
har obegränsat antal
biljetter
Perspektiv
Är det värt att
resa
femhundranittio miljoner mil
till just den djävla stjärnan
Kan vi inte åka till
Fårö
istället
Varsamt
Det är rent förunderligt i denna människotillvaro
Att trots alla tillryggalagda år
är fortfarande det mest hägrande behovet att tillfredställa
känslan av att få krypa upp i ett tryggat knä
och av en varsam hand
bli stilla struken över håret
Det är än mer förunderligt i denna människotillvaro
Att trots alla tillryggalagda år
blir det svåraste ändå insikten av att detta förblir ett ouppnåeligt behov
som aldrig kommer att finna sitt tryggade knä
för att av en varsam hand
bli stilla struken över håret
Att känna mitt barnbarns lilla orubbliga handslag i min farmorshand
blir beviset på själva existensen
Ur samma glädjekälla rusades mitt hjärta av hennes fars ivriga händer
då vitsippsplockningen skedde inför hans födelsedagar
Då och nu i samspel
Mitt barnbarn målar världen med mina penslar
fast i sina egna särdrag
Det är förunderligt friskt att skåda nyfångade nyanser
amtidigt som att återdofta sipporna
Det är saligt med gripande barnahänder
som skänker aningar om framtidens gåta
Likt en skattgömma
Stranden
Varhelst ögat fäster sig
Historia
Urålder
Begynnelse möter evighet
Tungt vilar klippkantsformationer
Skänker sin ständiga längtan till himlens fjäderlätta
Som kropp och själ förbundna
Den ene icke förutan den andre
Av sten är jag kommen
Sten skall jag åter varda
Naket utfläkt till hällens försorg
Flytande i havets omgärdande fostervatten
där trutarna vakar som barnmorskor
smälter mitt fjunbeklädda samman med algens vågkammade
Fylld
Komprimerad
Sammansatt
av människotankar
Tills svanhamnen bär vidare
mot nya gömmor
Jakt
Borde gå på jakt
Ut och jaga
Det var en evighet sedan
Samla några drevkvinnor
inför fredag eller lördag
Nej…fredag
Finna den ståtligaste
Tjuren
med det vassaste
Hornet
Sen då
Visst får den tugga mitt ängsull
Naturligtvis dricka min springbrunn
Men
först och främst
ska jag
bli
mätt och otörstig
Ansattes märkligt nog av tvivel på färg
gällande huruvida det smörblomsgula realitetsmässigt inte är svavelgrönt eller dammråttegrått eller rent utav en glasklarfärgat genomskinlig chimär
om att ingenting egentligen är
Utan ögats förvrängda brytningsspektra skulle det som jag åtrår inte existera
Fastän jag ser det ljusblå i dina ögon och tyvärr svarta
Lurendrejeriet må vara violett fast knappast i österlandet
Kanske orange då våra försök inte misströstar här i väster
Skulle ingentinget härska vore allting förhärskande
Blandar man alla nyanser på tillvarons palett
måste det som brukligt bli en brunett av smet
förtydligad genom byrackans träck
inte vitt som spektrat ljuger
Accepterar inte fler lögner
Alltså Gult är
Och flottigt smör och randade blomster efter humör
Och vattnet som målar törstiga kroppar
och taktegel i rost för att dämpa tankar
Tandstenfärg på den som inte vill bli kysst
och stensötelakritsens goda invid harsyran
Allt för att öppna vidare synfält mot gråskalan
I dag målar mina korpar på duk
Om inget annat
så som vanligt
gult rött och blått
Aktar mig för tvetydiga beblandningar
Hundskit stinker som allt
eller ingenting
Korphamn
Krälandet vingpryds
Lämnar vämjelig vanmakt
mot vidare seende
Redan som korpunge
svärtades locken utan
att egentligen begripa
Ikläder mig därför korphamnen
och perspektivförskjuter grodor
Korsfäster näbben
mellan öst och väst
för sydlig talan
så att
nordan markstörtar
Fångar ljusblå blick
och släpper bettet om
imperfektum
Blå är blå
Det sägs att längtan är blå
Jag vet
Cobolt ultramarin pariserblott indigo
stål
Isblå längtan spränger
Linets ljusblå göder
Eldens tungor däremot slickar i sig längtor
Tuggar och förbränner
Innan man hunnit blåsa ut
eller fyllt på
Fast den där blå
som violens vilsamma som natthimlens eviga
blir len som balsam för skavda ögonbottnar och
svultna själar
En gång var min klänning mer
tunt ljusblå än himlen
Lika självklar som sanning mot lögn
Trots att man inte väljer så gör man det i alla fall
Gråblå är snyggare på ull än bomull
Vinterskrud som extrahud drar gärna åt
åskblått och grått
Panterblå är väl ingen risk…
Panterblå är väl ingen chans
Någon var blå för mig
Inte längre
Någon blev transparent genomskinlig
Osynlig
Som jag längtar
synligt
blått
Röd är röd
Min indian bortblåser den
ilsket röda rädda fjädern på flykt
Hela tiden
Oavbrutet
Himla bussigt
Tryggare kan ingen vara…
Det är så mycket rött att man måste aktas
Ständigt
Otillständigt
Jag vet varför blodet är rött
Jag vet varför älskan är röd och jordgubbarna
Rädslan vreden och nagellacket
En Ferrari kan inget annat
Ytterligheterna av gult och blått är röda
I mitt intensivt röda
Skulle någon bli tokig som
inte var galen
Någon sprängkåt
som inte vore nymfoman
Själv skulle jag bli Gud
om jag inte var Gudinna
Eller rödare
I rött blir man…
Faktiskt både i toner som rosa och rost
Bara grunden är röd
Röd och odöd
Pompeji överlever
för att folk blev röda
av att inte arbeta mer än
hundra dagar om året
Engelskt rött rinner för ögonen när jag blundar
Pappa gillade den nyansen
Han har aldrig velat se med mina ögon
Ingenting mot allting
har jag ensam fått jaga
På alla barn är bålen röd
lemmarna gula och
huvudet blått.
Förutsättningen för livet blir bibehållningen
Fel beblandat blir man vuxen
Rött är farligt härligt
Det är därför som
kärleken nästan alltid är frustrerad
och polkagrisar ger mersmak
Gul
Gul är gul
Gud är gul
Kanhända ful…fin
Gul är en närvarande kulör
Sällan Gud
Gullvivegul virkad dukgul barnkissgul
för länge torkad saffransgul eller som varet i såret.
Sen finns klargult.
Uppkäftigt
Upplyst
Trianglat varningsgult och valborgsmässoeldsfärgat
Sommardagsgult och som Dalai Lamas försök
Kan också dämpas
Så där som solförmörkelsen
innan den riktigt är
Snygg bärnstensgul
Trist magplågsskits
Fjällavens
Väggarnas i ungarnas rum vi en gång målade så trendriktigt
Man begrep väl inte bättre
Fast Gud är nog gul
På väggen fastnar inte Gudar
Bara de svarta man inte vill
målar in sig själva
Man kan inte måla med Gudfärg
så att det liknar sommarhavets guldglitter
Det där tjugofemgradiga som gör
djupet grundare
En själv djupare
Gud måste vara gul
Mest
Ibland är jag
Fast jag vill oftare
Betydligt oftare
Som ekologiska äggens råa
Finns Gud
Ja Nej Njae
Var
I hänförelsen I rädslan
I stiltje I storm
Hur
I livet I döden
När
Vid belöning Vid bestraffning
Varför
För att öppna För att sluta
Hur ser Gud ut
Som en spindel med fjärilsvingar
Som solen med förbipasserande åskmoln
Som den lekfullt hoppande haren innan räven
Är detta Gud
Ja Nej Kanske Kanske inte
Men själva Gud
Befrielse Skuld
Gud
Kanhända livet
Gud
Absolut
Gud
Jag blundade emot solen
Fyllde minsta blodkärl
med nya bilder
vilka skulle bli till
senare överlevnad
Jackan hängdes på trädets lägsta gren
och min blå jumper stämde till
blåsipporna bredvid
Jag ingick i våren
God morgon hälsar Platanen
då jag varsamt smeker dess
fuktigt nyväckta sidenskinn
Du igen anser den alldeles
nyfriserat ljuslockiga Trollhasseln
Första mötet med vårens Alpros blir
hänfört tyst
ifrån min sida
Violblyg är hon i sin skirt violetta fägring
Nu är det vår nu är det vår
kluckskrattar Gräsändsbröderna i den ännu
Näckrosfria dammen där Bambun
stoltserar i givakt framför den Kejserliga
vilken under föregående blomstringstid erbjöd sin mantel i
syrenblått till kopparfärgad velvetinmocka.
Nu ståndar tioårsväntan
Korre Korre Ekorrpigg i blick
möter förundrat människoöga
och min barndomsvisa sjungs ljudligt för honom på hoppets gren
Tjattrande förvåning
Högre opp hopp topp
Kast mellan krona till krona
klave
Korre älsklingsekorre
Vart
Ett sånt spratt
Så
Själva anledningen
Förutom seendets överfallande känns och hörs
en ljuvt sprängande smärta när tusen vita vingar
bereder stammens flygtur
Magnolia
Min kupade hand ber knoppen
och jag vet att
yngste sonens farfar befinner sig högst i trädets vidunderligt vita molnkrona
Han ler i höjden
Frågar honom om ett bredvidgående för behoven nedanför
Han som älskade och älskar renhetens vita
Han som älskar sin sonson
Och där
Tulpanträdets mästerligt gigantiska bladverk
Nära sprött rött mot blod alldeles invid
Julrosor på väg bort
Praktpioner på intåg
Gula vivans kjol i klockad krans bjuder piruett i menuettdans
Mitt i ringen valsar farmor
Min allra käraste gullvivefarmor
Mycket nära och långt alltför långt bort
Mispelns glasiga glansklasar klingar ikapp med den välnärda
Koltrastens strupguld
Här är Gudagott att vara
Skynda Rosenknopp ännu i dvala
Väck ditt längtande Penséöga
Nu blundar jag för att etsa överlevnadsbilder stärkta av
Lavendelns doft till händernas blodrusning
Ut ur mitt Eden
för att återigen snart välkomnas
Mycket snart
Universellt
Bara genom enkel perspektivförskjutning
Rymde min hand hela galaxens stjärngata
istället för strandens trampade sandkorn
Ur den allra starkaste roten
bereder jag din kvällsvard
Finner de rikaste örter
till din morgondryck
Bäddar mjukaste kaveldun och starrgräs
för vilolägret
I ditt öra nynnar jag lärkans hymn
Vaggar dig till ro vid mitt pulserande bröst
Längtansöppen för din vilde springare
kammar jag efteråt ditt svall till starkaste fläta
Slickar vätskor från drypande porer
Väver extra hud på ditt sidenskinn
Utan minsta uppoffran
Detta till dig
För din skull
enkom
Utan något som helst i gengäld
förutom
Din älskan
Ditt tålamod
Ditt beskydd
Din åtrå
Ditt liv
Var
Eros
finns du
mer än i mitt
Psyke
Så tidigt du kommer
Alltför tidigt
Överrumplandes
Jag är alls inte redo
Fortfarande bär jag klänning
Tunn
Kort och blommig
Den är lättare än dräkten du kräver
Skönare också för den delen
Ändå förnekar jag inte
att färgerna i din kreation är oemotståndliga
Stålblått mot eldrött
Det kunde jag bära året om
bara det inte mattades så snart vid begagnandet
Jag har så oerhört svårt för det
bruna och grå under ditt långa gästspel
Inskränk visiten
Eller dröj ännu i nuskedet
Om än för en kort sekund
Tills jag fryser och
behöver skylas
Likaså gott du ger mig hatten också
Den
med vidaste brättet
Brist
I brist på sysselsättning kan man alltid åka med molnen och finna att bristen
inte är något annat
än ett rent rikt överflöd
Hon är ingen av oss
Fågel
Korp
Modern en Skata
Inte skällsordet
Den blankt blågrönt svartvita
Vaksamt iakttagande
Knappt tjattrande
Fadern
Han visslade en gång som alla fågelstrupar samtidigt
Tystnade
Tyst
Korpskriiiiiiiiiiii
Skatlängtan efter all jordens samlade kvitter
Tillvaro
Sträckta händer
Och gässens sträck
mot norr till söder
Bevingade viljor
Mot längtors hamn
Krumma strån
Och kuvade stenar
som aldrig blöder
Besegrade motstånd
I tillvarons namn
Snälla jag
Res mina axlar
på det att det må gå mig
upprätt i tillvaron
Rara jag
Öppna mina ögon
på det att det må blickas mig
vad som blundat i tillvaron
Bästa jag
Slut min mun
på det att vad som är mig givet
må stanna i närvaron
Barndomslandet eller uppfödd på lervälling
Är det inte märkvärdigt så säg
Säg ni som tryggat sitter i säkra hemman
innanför egna revirutmärkningar
likt jag tidigare
Är det inte märkvärdigt så säg
Att en enda åkerlapp i mitt nu så förnekade boende
utom på våren då vallmorött bedövar
alldeles invid kustvägen mot Klinte
där horisonten är betydligt vidare
returnerar mig från ingentinget till
Barndomslandet
Till landet för länge sedan genom sin fränt
leriga lukt
Doften av barndom vilken
nästlar sinnet genom sitt utfläkta innanmäte
då jag genar över den efter att ha postat
den skuldbelagt försenade decemberhyresavin
vilken gett upphov till alltför onödig daglig oro och nattlig nöd
Som brukligt
Är det inte märkvärdigt märkligt att denna leras råhet återför mig
till tiden då pappa med grävskopans hjälp
grundlade för vårt efterlängtade
egnahus
där vi av blåleran formade fula figurer och
vinda ljusstakar med för stora hål till kommande julklappar
Vi
Bröderna och jag
Då de ännu var bröder
Då det mesta ännu var på
gott ont gott
Förutom det som aldrig blev
Märkvärdigt är det att lukta sig fram till mammas
kokade tvättbyk på tork ovan den ännu inte uppväxta gräsmattan
bredvid gårdsbrunnen med pumpen som tillfälligt gav
livets vatten eller dödens
då mamma drog handtaget fram och åter och jag stod gömd bakom
den vit och blårutiga köksgardinen av genomskinlig nylon
för att se om hon verkligen bara pumpade
Så hon inte istället tog livet av sig
för att jag var jag
Att åkerlukten från det förnekade
som jag har så oerhört svårt att förlika mig med
Nej inte lukten alltså
utan platsen som icke självvald nödlösning
vilken trots detta återger mitt förlorade
av sådant som jag längtar ständigt och det som jag aldrig längtar
blir stort
Att en dylerig sörja fyller bortskavt ur hjärnskrymslen
och skyddar nybildad skörhet precis som honungslen balsam
av vad som en gång hotat
blir märkvärdigt förunderligt
Är det inte så säg
Att genom doftförnimmelser plötsligt bli varse vad
som faktiskt var
Och få tron vetenskapsbekräftad om att det
förmodligen också var
bättre
Om framöver vet man inget
Inte ens om nutidsåkrarna vänds igen
Fast det gör de nog med all sannolikhet eftersom somliga trivs här
Kanhända behöver fler än jag returbiljetter
Nu är jag hur som helst mest nöjd med det som varit och kan till
och med smaka päronen som inte längre växer någonstans
De där hägrande jättestora hårda blanka gröna saftiga
i trädet där jag alltid hängde i knävecken
på grenarna som sträckte sig mot pumpen
på gräsmattan framför slänten som alltid rensades
under linan med byken som om vintern låg vågrätt av iskyla och snålblåst
fast inte om sommaren och
där hängde jag
för att världen gavs helt andra perspektiv och
för att det kittlade lustigt mellan benen
Det var inte gråpäron
som grannens pallade
De var de osedvanligt klargröna
Farmor tyckte jag skulle vara rädd om mig
Men jag var mera rädd
för
Fastän hon och farfar konstant höll händerna
och särskilt genom Fågelsången mot tillvarons hjärta
Tjärnen
där inga faror existerade
Där istället
sagorna om livet planterades och grodde för att den magra bortbytingen skulle
bli den älva jag egentligen var…
Häckbuskens bär var dödligt giftiga förmanade pappa
Sedan raggarna i slutet av backen som ledde ner mot ångbåtsbryggan fast
klappbryggan närmast lockade
Och hunden Peter var dåtidens byskräck
Senare mötte jag hans namne
Han blev den reella vånda jag
tydligen laddat för under alla dagar och nätter
Kring honom är det luktlöst
Märkvärdigt blir det ändå att en lukt
En doft
En förnimmelse
kan återuppväcka
undanhållet som man paketerat i mer än väl
tillslutna förpackningar och begravt i försvarligt mausoleum
av det som var jag och förmodligen så förblir
En del lades bara i grå papperspåsar
Annat i vackert inslagna paket med sidensnören likt mammas alltför
ensamma fasters rop på hjälp
maskerade som generösa julgåvor utan att vi begrep
Somligt paketerades aldrig
Det vet jag bestämt
Kanske med flit
eller i ren trots
Utmanar ödet görs numera alltför sällan
Tyvärr
Förlikar mest
Fast det var en gul caterpillar som grävde
Om inte pappa gjorde det för hand förstås
Han slet med koksen och knäade under axelns staplar av plank och byggde
alla husen för andras behov
och lekstugan där granen redan då frösattes som nu ståndar minst tio meter
eller sjutton eller tjugoåtta
och för högt för julgransljus och stjärnspira
Och visslade alltid
Sen visslade han inte mer utan sänkte blicken
Tankarna också
I alla fall dem om sälgpipor och musselplockning vid Bränningeån och om
cinnober ockra och ultramarin
Det är nog så att om man visslar sig fram och plötsligt slutar blir
visslet visset
liksom tankarna som bär visslingarna
och gråskalan målar
Mamma malde god pölsa till rödbetsinläggen och dillkött av kalv om söndagarna och älsklingskroppkakor och rårakor och sylt och saft och
radiokaka och skorpor och leverpastej och saltgurka och fläsklägg och klumpig rotmos och ärtsoppa
Stickade bruna tröjor och pastellfärgade examensklänningar som sällan dög för tråden var spunnen av tårar
därför att kramarna uteblivit och…uteblev
Och stekte fett fläsk till paltbröd och tvättade fönstren till sin mamma som alltid ringde
Om lördagarna blåbyxor och grälla städrockar i mormors kallfuktiga tvättstuga i källaren i huset vid bergets fot i ridhusets Mälarhöjden
där den slitet olivgröna skinnjackan utan knappar hängde
som blev min efter att döden kommit och gått
Fast den festlikt svarta klänningen med röda rosor
fanns bara kvar som en dröm
Morfar hade kikare och matade småfåglarna ur den mjuka hand som annars
blev hård av för starkt i ådrorna
Sedan
blev jag plötsligt
mamma
med mera vaniljslisk i bullarna till frostnupet plockade slån i saften och
riktigt smör istället för margarin till kroppkakorna och nätfångad abborre med hemmagjord hollandaise och egenodlad färskpotatis till primörer i allsköns valörer
Pittoreskt såpaskrubbade hemvävda trasmattor på skärgårdsbryggan
och själsmarmorerade spegelväggar och vitkalkad husfasad till
dränerad grund för riddarsporrerabatter i himmelsblått
Med trådtorkade svampar och maskrosrotste i stället för vitaminbrist
och rött blått och gult i kliande växtfärgade ulltröjor och
töntig prostitutionskonst av minimerade blomsterakvareller
Med långfärdsskridskor på isen och sommarseglatser mellan hopp och förtvivlan
Och med samma förbannade rädslor och längtor
fast värre
blev jag alltså
mamma
flera gånger
Senare farmor
Olivolja är bra
Precis som lera för hudens sidenskinn
Fast jag har svårt att tänka mig att rulla i den här som väcker och förflyttar
Förresten är det för kallt
fast ibland är det väl bra med kyla
mot baciller bakterier infektioner spruckna illusioner och
huvudvärk åsamkat av för många hågkomster
tandvärk eksem virus kanske cancer och annan djävulskap
Men jag längtar visioner och lagomvärmen
Den som tinar frusna dofter som jagar framåt
Tur att hyran betalade sig
Slipper gena över åkern i morgon
Är det inte märkvärdigt så säg
I rörelsen
Mellan orkanvindens uppror
och fjärilsvingens skälvning
spänner livet
Mot döden
Marionettstyrt i
tidens eviga rytm
Där en enkel
fingervisning
utgör vägens val
och blir den enda gemenskapen
för mänsklig samvaro
Där enbart rörelsen
förblir konstant
-------
I rörelsens epicentrum
skallrar vibrationen
mot förlösningens
bristningsgräns
Andrum
Smärtfritt fylldes lungor
Blicken klarnat glas
Ådror likt ekens starka grenar
famnade högsta valvets tak
Livets ton gav resonans
Ljöd ljuvt när in mot ut förvandlats
Fri blev strömmen från sinnets kamp
Fritt blev viljans röda hjärta
Fri nu själens vandringsgång
Fri i evig kärlek
Under den skyhögt rödögdsbelysta masten
på vintergräset vid färjeledsrondellen
skuttade härom natten tre tröstande rara harpaltar
där ambulansen med dig
strax skulle passera klockan tre
och jag hålhjärtat och hålögt med än håligare hål i själen
hastade för att möta upp
Innan hade vi talat om vilka djur vi var lika
Jag hade sagt att du var som en skuttande hare
Vilken lycka att du fortfarande är
Och hararna tre
Tre för
Jag älskar dig
När jag närmar mig min förtrogne hjulförsedde springare
skimrar hans styres rostighet i pur upphetsning
och växelfnyser kedjesekretets skydd
Vid selandet av handtagen och sadlandet av ramen
spänns de svarta klockögonen av otåligaste frustran
och bakdäckets gummerade hovslag ger mig ilningar i sätet
Sporrar så hans otåliga trampor och den vilda ritten tar sin början
efter framdäckets bångstyriga stegran
I kort trav mot vildaste galopp
kämpar vi gemensamt mot olika mål
tills jag dryper hans mankes skummande svett
och han skrittar av för mitt hjärtas högexplosiva puls
Min trogne springare
Han och jag i dagligdags förening
Den konstanta längtan
Skrudad till vinterfest
Iskronsprydd
med frostigt glashjärta
Andedräktskristaller på läppar
Skarad fotsula
Blygrå kappa igensnörd
Hårt till benvitt
Frusen själ
gömmer längtan
Skrudad till vårfest
Dagsmejaprydd
med halvtinat porslinshjärta
Andedräktsknoppar på läppar
Spirad fotsula
Ljusgul kappa uppfläkt
Lösgjord mot skirt grönt
Tinad själ
befriar längtan
Skrudad till sommarfest
Solskensprydd
med varmaste jordhjärta
Andedräktsblommor på läppar
Havssmord fotsula
Naken förutan kappa
Badar rött och blått
Friad själ
släpper längtan
Skrudad till höstfest
Stålblåprydd
Med strängaste järnhjärta
Andedräktsspillror på läppar
Kargad fotsula
Fotsid kappskylelse
Hotar varmt till kyla
Snärjd själ
söker längtan
Edvins blick
En son
Ett kärleksbarn
En liten bror
med hela universum i blicken
I januaris kalla djupblå
kände jag värmen
från strålande solar
i hans blick
Mitt Älskade barnbarn
Bevara alltid ditt stora under
Lev väl
Farmor
Kortklippt stoföl
på rangliga ben
stadgades i farmorsknä
Blev prinsessa av linhårsfläta och gardinspets
Papperskronan av gull
till Guldusläsk blev sannare ståtligt än själva hovet
Snälla farmor berätta om Fjunlätt
sa prinsessan som varit fölunge
Du är min Fjunlätt sa farmodern och realiserade hela
Beskows värld till
min
FÄRG
Först hämtades färg
ur skönheten
Sedan från dess motsats
Alltför länge
Symboliken järngreppade
Befrielsens universum hägrade
duk efter duk
Tills den yttre påverkan
klarnade grumlingen
Nu själsmålas det med
gotländska färger
Allt i en naturrealistisk orealism
där vackert i ren självbevarelsedrift
när det fula
Stagnation…
Förbannat varde Disneyland
Marionetten Bush och hans anhang
Som genom århundraden allsmäktiggjort
sig själva.
Du skall inga andra gudar hava
In the name of the Lord
mördat skövlat vandaliserat och
skändat världen
Satt sig till doms över andras tro och existens
Disneyland
Rättigheternas självklara hemvist
Aldrig skyldigheters
Hallelujah God bless America
Hallelujah
Aj sår aj ont aj
Kan gudar såras
Genmanipulera fram en fläskigare köttbit till tröst
flottigare chips och sliskigare coca cola
Fetare bukar
men magrare tankar
Nu när det häftigaste filmmanuset regisserats
och förevisats
Wow
Katastrofrullen Twin towers
Fan vad de kan the yankees
Nästan trovärdigt
Nästan äckligt
What´s next
Hallelujah God bless America
Hallelujah
Hämnden är ljuv
tycker själarnas tjuv
Talar sockersött om kärlek till Disneylands seriefigurer
och beskt om att packet måste utrotas ”from OUR planet”
Drop a bomb
Släpp två
eller hundra
Utrota för den förlustkompenserade
maktens skull
Överallt men inte här
Här finns fortfarande guld
att vaska
Fast svart
Oljan ÄR vår
annars Poff och pang Saddam
Hallelujah God bless America
Hallelujah
Gud är död
Sen nyss eller längre tillbaka
Bullshit hävdar Bush: I´ll be back
Me, Blair and the other cowboys
Så länge det finns indianer
kvarstår vår uppgift
Att rensa agnarna från vetet
Förnuftet från vettet
Så vad gör väl ett ynka människosvinn
Den goda saken till ära
Vi är ändå störst bäst och vackrast
Så Gud lever väl då…
Still alive
Hallelujah God bless America
God bless Disneyland
Hallelujah and Hell
ENOUGH
Stopp och belägg
välj en annan planet
ni galna kumpaner
Bush, Saddam, Bin med infekterat anhang
En slocknad redan utdöd och karg
En förutan känsla och humanitet
Där kan ni sprida er smitta ni små
Förgöra er själva går utmärkt då
Mät ert ringa svaghetsmått
bland gelikar av samma ynkliga sort
Testa arsenalen i pannan på varann
Då om möjligt att Amerika kan
sona sina synder inför månget land
Och därmed avlastas från hämnd och skam
Hallelujah
God is good
Hallelujah
God bless the world
Hallelujah
Hallelujah
Förtvinaregatan 94
Jag lever ett litet liv
här i lägenhet
på Förtvinaregatan 94
Där den omgärdande snålheten gör mig
ännu mycket mindre av generositet
Den som jag en gång överlevt på
och av
Nu är det enda som finns gott om
halvstulen tid
Denna vakuumförpackade evinnerlighet som kastar sig fram som ett
galet vattenfall för att aldrig sina
torka
Inget hus
Inga pengar
Medellös
Nästäppt
Orolig
Sömnlös
Fet
Ganska ful
Knappast ung
Färgerna har brottats slut och
pappren gråtit svärtans levrade blod
Skrivaren saknar sitt livselixir
Mitt räcker kanske tills i morgon bitti
Så dör jag då
även fysiskt
Och inga pengar
Förutom en gammal femtioöring i fickan
Länsade konton ingen peng
Ingenting
Bas som potatis ris spagetti mjölk fil kattmat schampo
ägg te kaffe hårt bröd och mjukt med för den delen
cheddar frukt och grönt
är ett veckogammalt minne blott
fast känns som evighetsglömt
Vinet tillhör svunnen tid
när en halv krona inte ens ger en droppe
Och här sitter jag och blir ännu snålare och avsaknad
Inte saknad
av
någon
Här på Förtvinaregatan 94 där stympningen härjar likt en skydd farsot
Kolera och pest tillsammans
Och utan pengar
Och utan hus
Och utan
Men inte utan
utan
Det blir bättre säger dom
Bättre
Visst
Sure baby
säger jag som intalat mig så under tider
År
Flera liv
Sämre heter det
Nästäppa
Huvudvärk
Ont i händer
Hår på benen
Pengar nej
Jobb
Nej
Jo massor
Föga lönsamma
Konsten ett kall
Mängder jag är bra på
Men inte ”riktiga” jobb
Riktiga
Inte det jobbet
Inte det jobbet heller
Eller det
Nej inte det inte det inte det inte det inte det inte det inte det
Axelvärk
Nästäppa
Nackspärr
Halsbränna
Huvudvärk
Inte heller det djävla jobbet
Inte självkänsla
Inte framtidstro
Inte visioner
Bara inten
Ingen peng
Inte roligt
Inte skönt
Inte rofyllt
Inte åtrått
Inte älskansvärt
Ingen sömn
Ingen sömn
Sömn nej
Jobb
Jaaaaaaaaaaaaaaaa
fast
örfil av förbannat
drogmonster efter skänkt omtanke
Lön
Nej
Sjukskriven
Ja
Nej
Konkurs
okej
Inte jobb inte jobb inte jobb kanske jobb inte jobb
Lite jobb
AAAAAAAAAAAAAAA-kassssssssssssssssssssssa
Kass
Kast
Lägsta
Ynklig peng
Inte jobb inte jobb
Lite jobb
ingen lön
Bil
trasig bil
bil
trasig bil
Bil
Trasig
Bil ingen bensin
Lurad
Cykel
Stulen cykel
Ingen peng
Nästäppa
Huvudbry
Lite jobb
inget jobb
Utställning
Mycket jobb
Inget sålt
Tunt hår
Grått hår
Korta naglar
Huvudvärk
Ryggont
Blod
Blod
blod
Klimakteriet
?
Nej
kanske
ja
NEJ
Blod
Ont ont ont
Ont ont ont ont
Ont ont ont ont ont
Lever njure galla hjärta mjälte näsdjävul
Helvete
SJÄLSÖM
Aj
Ful
Fet
Mager
Blodig
Saknar
Längtar
Hungrar
Täppt
Inte bil
Här på Förtvinaregatan 94
Räkningar
Räkningar räkningar räkningar
Hyra Geab hyra Geab Telia Geab Tele 2 Geab CSN Geab Hyra Geab Skandia Geab TV-licens Expert Geab Facket Geab
Ingen peng
Nästäppa
Huvudvärk
Räkningar
mest Geab
Satans Geab
Ingen peng
JOBB torka skit
Byta jätteblöja på jättegammal
?
Inte jobb
Skala potatis
Kattskit
Köra bil
Inte bil
Kanske jobb
Mindre jobb
Mindre skit
Nästäppa
Less
Öm
Soc
Vädjan
Soc
Soc gråt tjut yl
Käft
Skam tyst skam
Fy skäms
Finns inte
Återfinns aningen
Krälar
Näsan
Spruckna läppar
Röda ögon
Narig längtan
Saknar kyssar
Hunger
Glupsk
Katt tröst
katt
Kattskit
Kattpiss
Bara inte
Fastän
Barnet
Barnet
Barnet
Yngst
Tillräcklig
som mamma
när ingen pappa någonsin
Barn borde ha en mamma på en rätt gata
med stor peng
Bra näsa
ungen min
och sen
Alla hjärtans dag
För son och son och son och barnbarn och föräldrarskuld till sjuk mor och långtborta far och ingen karl och inget
Mer än hjärtat
Frimärken nej
Ingen peng
Nästäppa
Alla smärtors dag här på
Förtvinaregatan 94
Där snålheten trivs
Blir det enda
som göds
Fast det blir bättre
Redan nu är det mycket som är bra
Så bra att jag
är upprymd
lycklig och bara lite
nästäpt
och
utfattig men väldigt rik
och tjusigt vacker och våldsamt vild
och snäll och fin och förbannat rar
Kylskåpet dignar
Lax grädde sparris
lime och hembakt
Och
goa katter
Betalda räkningar och
solsken
Så bra att det lilla
livet
ser det stora
Så bra så
Här på
Tvinnaregatan 94
I mitt inre oändliga hav
finns ett och annat skär som vist för örn och åda
Vid öarna utomskärs vågar sig nästan ingen iland
Inte på grund av rådande nordan utan mer till följd
av tveksamhetens förödande stiltje
Det finns förrädiska rev somliga kallar rädsla
Andra dumdristighet
I mitt oändliga vatten navigerar varelser
från fantasiens olika breddgrader
Vattennajader Nymfer Havsvidunder
Snäckor och mullrande Humrar
Jag har till och med skådat honom jag åtrår
Han i turkosglittrande sidenskinn med
själens öga djupare än avgrunden
Ändå kretsar simturerna oftast i strandens kant
Av någon outgrundlig anledning plockar jag hellre
dess stenar och förtorkade drivved
Då jag simmar i oändlighetens hav
räds jag likt en sluten mussla
Skakar och skallrar mitt innandömes fördolda
Ovanför huvudet höjer och sänker
sig de vingprydda
där istället mina
armar obevekligt bryts
Simhuden utvecklas så långsamt att jag snarare
kan liknas vid gyttjans slamkrypare
Att gräva guldkorn och söka måsars skrin
kan förvisso underlätta
Fast inte då gälarna skriker efter syre
Inte då det förtorkade fjällhöljet måste smörjas
Till vad nytta
Mod... manar skönhetens anemon
Skänker sina brännheta kyssar till min
handflatas tafatta öppenhet
Kyssar som blir till skavande sandkorn
och förstenade möten
Tångens mjuka sammetslena
bäddar legan för modets avkomma
Vågkammens skummande mjölk
sprängfyller mina bröst
och alghåret skyler skötets utsatthet
Örnen utlånar sin blick
varpå själens eviga längtan blir en
gränslös upptäcktsfärd i mitt oändliga
Handledd av den turkosfärgade anar
jag ur ett vidare perspektiv
vidden av livets vedermödor
Fragment på fragment blir till klaraste sammanhang
Djupdykning i alltets livmoder ger sin avkastning
Som om bottnens allseende öga
blir en självklar insikt
Drivvedens nysatta segel
fylls av tro vilja och styrka inför vidare seglats
Vingpryder slamkryparen och lotsar
mot mörkrets eviga besegrare
Mormors munspels dur och moll
När de rasslande blå vagnarna
fortfarande hittade spåret till Selmedalsvägens Mälarhöjden
försökte jag att för första och sista gången ståendes
ta mig fram på alltför stora rullande cykelhjul genom
Storsvängen mot Västertorps metropol
och mot ett av de förbipasserande
staketen tryckte märkliga syskonvarelser sina nyfiket förvridna luktorgan
så att jag ännu vingligare försökte trampa ikapp
mormor
Hon som alltför ofta planterade sina farhågor och
munspelade Gamle Svarten om vartannat
Räddare blev jag
med trummade mod
överröstande mina hinnor
Då väcktes barndomsvännen
Sigruns mjuka själaröst
som tidigare krossats
mot bilens hårda plåt
trots hennes lagomhjul
och fick mig i otröttligt tramp
Alpens ros spelade hon också
mormor
i sin finsvarta klänning med röda rosor eller randiga städrock
i hennes hemma
där flottiga fläskets äggröra och torra vaniljbullar
randade väggarna
Uppstekt havregrynsgröt med kaffegrädde och lingonsylt
smorde magar som förbjudna lådans idominsalva
spruckna läppar
då melodierna inte orkade
Gillar inte när
ni felnavigar på grund i mina ögons djup
Spränger tårkanalerna med minnets nödraketer
istället för nutida kort och
GPS
Inte ens med hjälp av tårarnas ebb och flod
sköljs ni bort
Ger mig fan på att ni ankrat hinnan
för tid och evinnerlig evighet
Tycker inte om när
ni galopperar kring i mina örons ekon
Hamrar städets orytm mot hinderkollision
istället för mer stegrande
strängastråk
Inte ens med hjälp av vaxets skrittande lava
smälts ni undan
Ger mig djävulen på att ni sporrat stigbygeln
för eviga påhopp i tid och otid
Att grannens inte ens kitschiga plasttomtar
klättrar på och vid husfasadens mexitegel
bland neonbelyst stickande punkter gör mindre
då det nyfött ljusgula penséögat bredvid bevekar
denna märkliga vinter så här fyra dagar
innan den egentliga men glömda ankomsten
och mina knallrött stövelinpackade traskar i olivfärgat
istället för det renande vita som borde men alls icke
på grund av människans urbota inkompetens
mer än solgasens förebådande orkaner
Men vad spelar det för roll
Inom en tjugo trettio år sådär
har polarisen genom detta mänskligt omänskliga misstag
sköljt bort halva jorden med den bedrövliga kvalsterhopen
vilka aldrig satte värde på en
äkta tomte
Det var länge sedan sist
Alltför länge
Hur har du det i din blueshimmel.
Har du tonsatt
Love is Gods gift…
Den du skrev till mig
with love
…du vet…
på Old Fashion
Efter att vi ätit
Du sparrissoppan
jag… biffen
som växte för att din stora ståbashands flata
rymde hela min
och jag på tå nådde dig till ditt goda hjärtas bröst
Det varmaste jag mött
och större än hela stjärnhimlen sedan du offentligt tillägnat mig hela konserten
i egen loge
där jag vanligtvis annars bara satt på trappan
Funderar själv på att ge den melodi
till min röst
där den hänger inom ramat glas
bredvid ditt foto
och ögonler
intill spegeln för att jag ska se att det faktiskt var
jag som förärades
förändrades
och snudda den jag var
då jag känner orden
Stannar vid meloditanken på grund av förmodlig orättvisa
Raraste Willie
Minns du
hur du sände mig delar av ditt liv
efter att jag lämnat dig
med taxins alla mil du betalade och
ville mer
och brev
och sanningar
och förhoppningar och
svart i vitt
och blues
Älskade Willie
Säg att du har det bra
Säg att även döden är en Guds gåva
i din blueshimmel
Härnere går jag och sjunger
emellanåt
Mjölet malt av godhetens allra varmaste tankar
blandas med ljuvaste minnen av upplevd sötma
Tillika förväntansfull älskogssaft
Ett ynka uns av svårighetens salt
för den balanserade aromens skull
Tillför vätskan i väl doserade rännilar
hämtade ur barndomens glädjesprittande flöden
Krydda med passionens mest hängivna kronblad
Därefter bearbetas denna livssprudlande deg
med varsamhetens hand styrd utifrån viljans styrka
till brödet som bara den älskades själsliga gom får avnjuta
Dessförinnan bör det jäsa sig dubbelt starkt under själva livgivarens lyhörda strålar
för att sedan bakas i hjärtats heta ugn
För den optimala smakupplevelsens skull
bör brödet åtnjutas tillsammans med
kyssars trånande saliv och läppars eviga längtan
Ottos väg
Välkommen
Älskade lilla liten son
Välkommen
Otto
till oss
som älskar dig
Du förunderliga barn
Du gåva av kärlek
Nyligen ett frö bland ännu inte väckta knoppar
Nu i det groende skeendets tid
Älskade barn av nu och evigt
Må du spira i livets starka skiftningar
Röd som pulserande hjärtats blod
Gul likt sommarhimlens klara öga
Blå såsom blåvingens skälvande smekning
Grön som stjärnmossans mjuka famntag
Vit som barnets eviga
hänförelse
Blomma doftrikt
Älskade
Barn
av livet
Lev
Veras väg
Dagligen
ofta även nattligen
tänker jag på
Dig
På Dig mitt älskade lilla Barnbarn
Du högst närvarande i tillvaron
Undrar så vem Du egentligen är där bakom dina vackra mörkdjupa ögonbrunnar
Dessa med sin mest förunderliga blick som iakttar mig så frågande
då jag etsar dig för alltid
på min näthinna
jag som om älskar dig
och undrar över hur Ditt liv
ska bära Dig
Om Du ska följa
eller låta leda
Din farmor önskar Dig både och
Följ där tro och sanning bor
Följ där trygghet och omtanke vistas
Följ den stora generösa
kärleken
Led där hoppet sviktar
där mörkret tynger
Där snåriga irrgångar vilseleder
Där mitt förunderliga Barnbarn
ska Du leda
mot ljusa landskap
Allt gott till
Dig
Du älskade lilla liten
Större är Du än gåvornas gåvor
Mer älskad än livet självt
Må allt gott ständigt vandra bredvid Dig
hålla Dina rena händer
och grönska gräset mjukt för Dina nyfiket lekande fötter
Du som länge ska vandra genom detta storslagna jordeliv
Se till att alltid bevara barnet inom Dig
Värna om Din friska blick Ditt vida hjärta Din uppenbara tacksamhet och Din öppna själ
Skratta tillsammans med trädkronors milda sus och slagregnets hårda pisk
Dansa som fjärilen och sjung min lilla älskade vän Sjung som trasten
och Du skall själv en dag förundras över
livets märkvärdigt stora förunderliga gåta
Tills dess
Vila tryggt i Dina goda jordiska föräldrars försorg och den store Faderns allsmäktighet
Om jag summerar mitt liv
Adderar och subtraherar blir det
Antagligen plus minus noll
Status quo
Därför att det stora varit så ofantligt stort
Om än alltför sällan
Medan det lilla helvetet däremot givit sig
konstant tillkänna
I vattnets bryn med
årets första sand mellan tårna
och stenarnas tryck mot ännu ovan hud
Med horisontglitter utanför ögonen och
svunna tider innanför
som mängs av vidliggande kaprifolens styrka
och till och med åsidosätter nuet
med känslor av att
om vi inte skiljts åt för halva livet sedan
tror jag bestämt att jag skulle varit lättare
mindre grå och kaprifolen borde
doftat alla årstider
På stigen med
sommarens smycken utmed renen
och handens ivriga längtan efter beröring
med himlens toner högre än
hörselns förmåga
minner sången mig om den ymnigaste nektar min frukt gav
som torkades bort i ovetskap eller skam
över att uppleva för mycket
redan innan du själv plockade den
och blandade saften med
din egen smak av mysk
JA
Och jag sa ja
Som alltid
Nej ingår inte i mitt vokabulär
Har aldrig riktigt förstått det ordet
Tolkat det som sig bör
Men ja vet jag innebörden utav
Precis som du vet På ditt sätt
Jag sa ja till dig
som genast hörde nej
Och marken då
Den magnetiska kvarhållaren
Stabila plattformen
Grundbulten för sfäriska utlevelser
Rämnade den icke i jaögonblicket
Eller var det ytskiktets sprickor som vidgades redan då du visade mig att ditt hjärta var kluvet
Inte bara av den anledningen att den ena halvan ägde du kvar i bröstet medan den andra halvan förpassats till kuken
Kanhända var det ännu mycket tidigare då du fragmenterade den pulserande muskeln i centimeterstora bitar för att portionera ut lite här och där och här igen
Fast jag sa ja.
Fyllde hela min bröstkorg till bristningsgränsen
Fyllde den med kärlek så väldig att frånvaron av din knappast skulle märkas
Bara kännas
Bara för mig
Motstånd ville du
Enligt spelreglerna
Har aldrig förlikat mig med sådana Inte på något plan
Inte ens om det gällt Fia med eller utan knuff
Moralen stämplade tidigt sitt kastmärke i pannan min
För att skilja madonnan från horan
Kvinnan från sig själv
De arketypiska förhållningssätten
Precis som ett ja som inte säger nej
Som borde säga nej för att uppfattas i ditt öra
Men min tunga häftar vid som epoxylim
Tvåkomponents med bergfasthet
Ska vi amputera min tunga eller ditt öra
KVALITÉT
Radade staplade bananlådor
med livsfrukter nerpackade
Söta Salta Sura Beska
En del friskt spirande men andra torkade förtvinade
På golvet ovanpå varandra som ett mausoleum av något som funnits
men som också finns
Mumifierad tillvaro
Paketerad existens
Vid nästa hemvist ska det torkade och beskt sura bli vid sin läst
Oupplockat
varför då överhuvudtaget bemöda sig med nerpackandet
Gränsen mellan njutning och smärta är inte enbart förbehållet S-M anhängare
Pisksnärt runt hjärnbarken väcker sockersött ur dvalan
Sådant där sött som brunprickiga bananer smakar
KRÄLAN
Stanna hos mig här i katakomberna
Bland maskarna finns det också de som lyser
Jag såg nog då larven fick sina vingar
Precis när den krupit sig alldeles stilla
för att begrava sig i dödsmaskens förklädnad
ANNAN BOYE
Visst gör det ont när knoppar brister
Varför skulle annars våren tveka
Och nog gör det ont när färgerna vaknar
Varför skulle annars blicken sänkas
Nog värker det då ljuset spränger
Varför skulle annars andningen upphöra
Visst smärtar själva livets pånyttfödelse
Varför skulle annars döden bitvis ses som befriaren
VEM TÄNDER
Så svart var tiden
att det vitaste barnets
ögon mörknade
i själva seendets rum
Vem tänder släckta stjärnor
BLÅTT ÄR VACKERT
Det virvlar isfrusna vattenstänk
innanför och utanför ögats fönster
Drar man upp rullgardinen helt bränner detta pisk hinnan
Blinkar man blott blir allting mer diffust än behövligt
Att se sanningen i vitögat är som en injektionsnål i hjärtat
Antingen vid in eller utdragning
Snärjelse eller befrielse
Fast i mina vitögon fastnar och förevigas minsta flarn till pansarsjok
Ogenomträngligt
Det hjälper inte med receptbelagda ögondroppar för att vidga pupillerna
Det måste finnas en blockering bakom den gula fläcken
Den där körteln som är förbunden med hjärteroten
Den som ser och känner samtidigt
Kanhända är min fläck svart fastän jag vill den röd
Gult mot orange är enligt österländsk visdomsfilosofi insiktens kulör
Mina erfarenheter borde gjort mig mer orange i seendet än solen
I förhållandet till dig dig beter jag mig jävligt
ljusblått
SKULD
Jag nämner det inte för att skuldbelasta dig
Skulden är nämligen förbehållen mig själv
Den har jag monopol på
Som ett led ur egenhändigt skapande tankesnurr
I skam över femårsbeteendet rasar jag fyrtio årsfamnar mot djupet
Snuddar Dantes lägsta nivå
Och detta utan egentlig orsak
Kyss så min barnapanna ni änglar
Svärtfria blicken
Inbjud istället demonerna till lägsta skiktet
Ikläd dem svarta obrukbara vingar och blytyngda sulor
så att verkligheten får konstant fäste
STEN
En Ametist för huvudet
Bergskristall för hjärtat
Opalen mot ögat
och Turkosen till levern
Rosenkvartsen på livmodern
Näven full med singlat grus
till fittan
så att
du
skär kuken av dig
Den sparar jag som förstenad rauk
Målad utav måsskit
Sedan stoppar jag skötet
med Rubiner
och grenslar en
slipad
Diamant
DUBBEL
Doctor Jekyl and Mr Hyde
Från början genomskådade jag dina båda rätta namn
men
duperades av tjusningen i från ditt tredje
HUNGER
Nu är jag djävligt hungrig
Utsvulten efter all kräkning
Måste påfyllas
Glupskt kunde jag svälja hela min ö
Med alla lammen
Suga
himlens vitaste moln som sockervadd
Fylla havet på enliters ramlösaflaskor
Undrar om Himalayas krogar är dyra
BEGÄR
Begär
aldrig
av
mig
Aldrig i detta globala
Att jag ska redogöra än mindre stå till svars inför sådana petitesser huruvida han var en hon
eller
om den var en kristen eller muslim
En bosnier eller somalier
Indian eller marsian
Räkna aldrig med en sådan oväsentlig iakttagelseförmåga hos mig
Förresten
var han nog från
Hemse
Villkorlig tillvaro
Vad fan ska jag göra
Ta mig till med tiden
Den konstanta
Överallt och ingenstans
Ibland för snål
Ofta generös i överkant
Ska jag
Måla
Skriva
Tänka
Knulla
tvätta läsa sova skita diska laga mat älska pissa tänka måla skriva
ringa bada skriva måla knulla städa sova skriva plocka blommor
måla älska bada äta drömma promenera plocka blommor skriva
cykla äta handla knulla tvätta laga mat skriva diska vattna skriva
måla bada äta knulla skriva tänka plocka blommor drömma sova
Vad gör dom i Irak
För helvete
Jag har väl nog med mitt
Kan ju inte vara överallt
Fast
om jag diskar plockar blommor och promenerar först
kan jag ju packa färger sen
Ta flyget till Irak
Fortsätta
måla
där
GLITTER
Tindra
Stråla
Skin och blänk
Som ögats glans vid längtan
Som lemmens silvertår vid trängtan
Som stjärnors och planeters dialog
Som havets och blodets pulserande våg
Tindra
Stråla
och betänk
Ack
Mitt öga är torrt
Din lem kastrerad
Förmörkelse råder
Liksom stiltje i vätskor
Mellan benen en öken
Glittra för helvete
Guldspray gör susen
för ögat och musen
Tindra
Stråla
Skin för fan och blänk
Gläns till mig som
enda skänk
HÅN, FAST MER BEVEKAN
Kulörta lyktor
I min fulländade smak hånar jag de kräftfestsassocierade ljuspunkterna
Bad taste
Förkastar plaststolarna
och tältlådepelargonerna
Osmak
Högklackat till gympabrallor och veckotidnings"litteratur"
Tragiskt
Dansbandsdravel bredvid grisfestsyran
Beklagansvärt
Folk och fä elit eller skit
Måste hävda min kvalitetssyn för att duga
För att slippa visa att jag inte duger
Den upptäckten vill jag skona dig ifrån
Dårskapen
gör sig gällande
I vårt sovrum skall alla färger lysa
I sommar borde vi tälta
GRÖNLAND
Hurså frågade han
Vaddå hurså replikerade jag
Hurså bara
Sanningen att säga presenterar jag mig så
Mindre konventionellt
Så att folk stannar upp
Stannar upp?
Detta ledde ingenstans
Dödfött
Varför inlåta sig i omöjliga konversationer
Som ett helgon
Över
Ursäkta jag har bråttom
ska hem och packa inför resan till Grönland
Du menar Rödland
Hurså sa jag
DAGSRESUMÉ MED LIVSINSLAG
eller till mina mer erfarna systrar
Jag åt middag
Med Birgitta Stenberg
Till Sonja Åkessons ära
I stället för ambrosia och nectar
eller ännu hellre kroppkakor med skirat smör;
Schnitzel och nån märklig potatissörja
Söt
Osmaklig
Å andra sidan var vi heller inte ensamma
Men hennes ögon lyste
Precis som på TV
Brunnar fyllda av vackra erfarenhetstankar och
grymma
Sådana man själv kan önska ur..efter behov
Förälskelsen kan vara en HD
Bara man lyser, skimrar
Mitt förälskelsesätt strålar
Är tydligen radioaktivt
Besatt och farligt
för omgivningen
Hon såg att mitt steniga hjärta
Din gåva
blivit en halssnara
Mer hårdstrypande för var dag
Fastän jag smeker tröstar ber bönar biter klöser skriker
förbannar bevekar teckentyder klamrar krälar älskar..älskar
Inte fastän...Därav
Ripor är inte örnar
Har funderat på demonutdrivning
Till vad nytta
Lagom är älskans motpol
Kan inte vill inte
Du tyckte om
Lagom
Sparsmakat och utbytbart
Älska är störst
Jag älskar vackra ord Vältrar mig
De sparar min yvighet Återhåller överfallandet
Det omedelbara. Tyvärr Men vad gör man inte
Som balsam bäddar de innebörden
Oavsett
Precis som för håret
Trasigt och färgstripigt blir sidenblankt och
honungslent
Om mitt hår hette änglakiss blåvinge kaveldun eller
kråkvicker vore det långt jävligt tjockt och guldlockigt
Kanske skulle du...
Men du är inte ens här nu
Din jävla skit...min älskling
Och jag är tunt råttgrå
Hårmager
Fast nutidsfet om magen
Svullbuk vill ha knullkuk och kroppkakor
Brösten är vackra tyckte du och
åt dem
Avtrycken skriker
saknar
Liksom axlarna
efter din vacklande stadga
Så att jag slutar att falla
Slå mig sönder och samman
Själförtunnas
Din armstarka tanke närdes av min
Nu svag vek
Vek smek lek svek vek smek lek svek svag...Stark
Utanför är många himlar
En pärlemorrosa
En som vulkanbrinner
Den lila färgen som jag vanligtvis skyr som pesten
är oemotståndlig
Generös
En helande turkos mot isande stålblå
En gräddvit som morgondagens fläderblomsplock fast utan
kattpissodören
Purpur är snyggt som färg
som ord
Purpur stärker som en panna Rioja
fast nu var det något annat pådyvlat av systembutiksförsäljerskan
Hon känner min smak
Som Faustinon fast billigare
Och jag har faktiskt ätit middag med
Birgitta Stenberg
Hon från Tiveden och Nice
Till Sonjas ära
MITT HEROIN
Första gången du injicerade mig
gavs förutom den för
alltid sådda mersmaken en
lust, energi och fokuserad målmedvetenhet
Vidare än någonsin tidigare
Bruk
blev till
missbruk
Lusten en plåga
Energin orkeslös
och förvirringen total
Abstinensen genomsyrar cellerna
Skriker smärtan dag som natt
Den enda lindringen är den nu så
hägrande överdosen
IRRAN
Jorden var becksvart
Svartare än ren tjära
Så tät att den sög den stillasittande mot sig
Slöt sig vämjeligt kladdig runt kroppen
vilken i ren vanmakt
försökte nå martallens lägsta gren
till sin sista livlina
Omogna taggkottar bombarderade
sitt offer
Dödslinan blev ett faktum
Som om den onde själv snarat tillvaron
öppnade sig i motsats ett gigantiskt
kaos ovanför själva tilldragelsen
Cosmos föddes
Reste sig på outvecklade ben
ur det ännu kvarhållande
Muterade sig gråsuggeaktigt och fann marken varmare
Torrare och ljusare några årtuseenden bort
Himlen var ljussprängd
Ljusare än nyvispad grädde
Så ljus att den öppnade självklara vägar för den vandrande
Öppnade sig storslaget i ren generositet
som vore den befriaren själv
I pånyttfödelse sträckte den längtande
sig mot det närmsta
persikoträdets högsta gren
Flög likt en trollslända mot ljusets kärna
Som om den gode själv uppenbarat sitt cosmos
vällde sig
dess motsats under själva händelsen till ett fruktansvärt kaos
Den vingklippte föll mot marken
under jorden ner i det kallare
becksvarta mot mörkare årtuseenden bort
HEMLÄNGTAN
Tillbaka till alla mina fönster
Dessa som flödade ljuset
Öppnade sinnen på vid gavel
Här
stryps detta
Bortsilas till gråtöcken
Sluter själen
Här
är snålt
Jag vill hem
Tillbaka till fönstren där vyerna vidgades
Där jag såg
ljusflödet spira markerna av
hoppets grödor
Glädjens blomster
Ljusgrön och lätt sommarblå förväntanssådd
Här
syns endast ledan
Milsvid
Tristessens grå meningslöshet
sprider sin obarmhärtiga odör
avrättar kämpande livsgnistor
genom rutorna av iskallt glas
Jag
saknar mina
fönster
ANDNÖD
De vackraste dagarna är
värst
Hugger som spjutspetsar i hjärteroten
Strimlar minne efter minne
Då är de gråtunga mycket mer
skonsamma
Sympatiserande
Till och med de orkanstarka är att föredra
Skriker mindre än
snarad strupe
Jag byggde mitt liv
Av samvetets stenar
Murade med pliktens slev
Reste väggarna spikrakt mot egenhändigt slipade krav
Fogade fönstren med försvarsmassa
Reglade dörren med järnfasthet
Tyngde taket med förnuftstegel
Panna för panna
Så att inte glädjen
Friheten
Kravlösheten
Inspirationen
fick tillträde
Därinne skulle det vårdas
och läkas
Det som aldrig blir slutvårdat
förutan
öppna fönster
högt i tak
och dörrar på vid gavel
så…
jag raserade mitt Pompeji
Sov under stjärnors högsta tak
Vädrade mellan nord och syd
Öst och väst
Fritt efter laglöshetens lag
Flög bredvid korpen och
sjöng med lärkan
Jag trodde kärleken ägde vingar
Vårdades även dessa till trasiga
Unos blick
Så kom han
Den efterlängtade
i advent
med ljuset i sin klara blick
Så kom han då
min sons son
När vi behöver
Tillkommen i kärlek
Född i hopp
Älskad med omsorg
Höjd i glädje
Han som i ankomstens tid
kom för att stanna
Lev väl
Vinterhaiku
Inte ens en grå
fågel som sjunger på kvist
Frostlilja blommar
Jungfrulig tanke
bränner iskall bitterhet
Vita vilan väcks
Sårat rent faller
tinar frusen längtanshåg
Vit vila lockar
Iskronsprydd längtan
hälsar vågens jämna kam
Väcker dämpad lust
Kallare än is
Smärtsamt vitare än svart
Ögat längtar färg
Himlens stjärnor och
jordens högst varmt älskade
portar alltid mörkt
Vinterknarr
Det knarrar ljudligt lustigt under kängorna
Undrar hur det låtit om jag farit fram på den snöcykel pappa
byggde åt oss barn för mer än fyrtio år sedan
Den som försvunnit under drivorna
Fast det var då
Nu knarrar det så lustigt
Man har sagt att isarna ligger
Antar att det är därför som
havet äntligen skrinnat till åkern
utanför
Himlen är glad för knarrandet
Ler i turkost och milt citrongult
Den honungsfärgade solen är bara vacker
Värmer inget alls
Till och med skuggorna är vänliga.
Här finns inga vargar
Här skulle kunna vara var som helst någon annanstans
Det knarrar så lustigt under fötterna
Det piper
Trodde det var koltrastarna som burrar upp sig likt
korpar för att hålla värmen
de som jag sedan
veckor tillbaka dagligdags föder med russin kokos äpplen
bröd och talgbollar
som följer mig och bönar om mer
Det är jag som piper
Mitt bröst
Mormors pep säkert hundra gånger värre
Så mycket att hon inte kunde gå ut och
knarra
Genar för att pulsa genom två decimeter djupa snöstjärnor
Det knarrar lustigt
Lustigare
Kristallerna leker framför fötter och ögon
Gnistrar mot den iskalla honungsskivan
En mötande gående nästan snuddar vid mig
Jag känner igen honom
från någon kurs för länge sen
Då kände ingen igen honom
Nu kommer han inte ihåg mig
Ser mig inte
Fastän jag knarrar
Han är ljudlös
Hur kan någon låta bli att knarra
Vänder mig aldrig om
Koltrastarna kluckar vidare
Piper tillbaka svagare
Fryser in minst tusen
nya eller gamla känslor för senare
upptining
Hemma ska trappan inte skottas
Den ska knarra lustigt
VÄNINNEVARMT
Det är trångbott
Men andrum existerar bland rött blått och gult
Kvinnorna förstorar ytorna
Rågblond och kastanjemörk
Mot eget mossgrått utan silver
Lättare pipdånsgult kanske
Den rågfärgade klingar av tusen kristaller
Ögonstjärnor sprider gnistret
Kastanjedunkel mjuknar hjärtan
Erfarenhet och livskraft målar väggar
Pipdånet gror
Utrymmet växer
Pärlor odlas till bokhyllans mysterieskördar
Tanke sänds
Kittlar mottagaren
Knyter guldtrådar till sinnet
Gensvar doftar
Sprider Ginst och Mimosa
Vita väggar orangefärgas
Sommartorkad Blåeld stärker
Ringblommans starka skrattar
Väninneafton:
Blå Röd Gul
I evighet
Stjärnfallsekons vibrationer kittlar
månstråkets strängar
så att jag enklare snuddar den knivskarpa
tonprecision som krävs för att
tända himlens tröstelyktor
Även innanför ögats slutenhet
dunkelt mot det öppna
Slickar stoftet och tungmålar dig
lika stark som Orions bälte
Önska käraste