Drömt

Huset kändes okänt. Precis som omgivningen. Hela stället var på något märkligt vis odefinierbart. Ändå, långt in i maggropen, anade hon hela historiens gång.

Bodde hon här? Hon, Signe. Eller var det hans ställe, han som lämnade henne? Kanske deras? Diffust och utan förklaring sökte hon svaret bland tingen omkring. De döda. De som ändå sade mer än blicken i hans ögon någonsin gjort. Till och med mer än svaren som hade slingrat sig ur hans vackra mun. Målningarna var utan tvekan Signes egna. Och möblerna? Röda skåpet och hyllorna med böcker likaså. Den nersuttna skinnsoffan som faktiskt tjänat henne under de senaste tio åren, vällde sig här fram bakom det lilla ovala bordet. Det turkosmålade. Instrumenten var hans. Pianot… och… han själv… fanns där. Var sin egen. Spelandes Signes älsklingsmelodi. Den han tonsatt till henne. Som om hon vore hemma, fast ändå inte. Som en dröm. Mardröm! Allt var så annorlunda. Såsom i en spegel. Eller med gungfly under fötterna. Utan fast förankring. Såg man ut genom fönstren var vyerna definitivt inte desamma som brukligt. Inga fotbollsspelande ungar mellan nyplanterade berberisbuskar. Inga gulnande rågåkrar. Inga blå syrenträd invid trappans uppgång. Inga sillhuettsvarta hästar under månens bländvita. Inga utsträckta katter i gräsets solvarma. Ingen sammetsblå natthimmel med sina tröstelyktor som eviga beskyddare. Ingen skog. Jo, skog! Någon slags knotig, men inte Signes. Inte den som rastade glädjeyra hundar och skänkte höstens kantareller. Inte den som sommartid överöste henne med violer och harsyra. Och vintertid snöade spåren för hans efterlängtade skidfärder. Absolut inte den skogen som lyssnade så behjälpligt, då hans öra inte längre förmådde. Kanhända var Signe ändå bara gästen här. Den objudna. Den oundvikliga.

Krampen i bröstet förebådade ögonens flöde. Inte ville hon visa honom sitt fortfarande så sårbara. Trots år av bearbetad sorg, förmådde hon ännu gråta. Vände blicken mot gavelfönstret där det utanför gavs än mer förvillande tecken. Kylande vitt mot ouppnåeligt grönt. Hur hon än bet ihop om tungan, blev den alltför påträngande frågan omöjlig att porta.
- Händer det att du saknar mig?
Hon hade ju bestämt sig för att inte kräla. Trots detta, ålade hon uppenbarligen i dyn och var bevisligen oförmögen till annat. Det måste vara så han mindes henne. Som den ständige förloraren, hann hon tänka innan hans svar blev som balsam för det nyblödande såret.
- Allt för ofta.

Kvinnans mörka hårsvall piskade mindre än det generösa leende hon serverade då hon plötsligt for förbi som en isande nare. Detta förbannade leende som Signe ville tillskriva lögnen personifierad. Den skygga rådjursblicken var väl så inövad. För att dölja vampyrens, må hända. Fick antagligen vilken individ av motsatta könet som helst att formligen ge upp sig själv. Detta som tydligen var den enda missionen i kvinnans så frustrerade tillvaro. Att stjäla från andra för att kompensera egna förluster. Att med hjälp av det yttre kamouflera sin egen ynkedom. Så hade Signe fått sig inpräntat av både medsystrar och bröder. Till och med de mer emot. Ja, faktiskt också genom kvinnans egna bundsförvanter. För att inte nämna tidigare offer. Fast Signe var inget offer. Definitivt inte. Inte nu längre. Att hon så enkelt godtog stämplingen av kvinnan berodde naturligtvis på att Signes egen åsikt överensstämde så precist, hur snål den än gjorde henne. Anorektiskt smärt fastän smidig som en brunstig katta, strök nu kvinnan vid hans både så upphetsade som förlamade kropp, där Signe som åskådare återigen dog tusen dödar för att aldrig mera återuppstå. Så siktade kvinnan sitt yxhugg. Rakt i Signes hjärta.
- Vi tycker så mycket om din målning. Den av honom. Du är verkligen känslosam…

Hemma igen. I Signes icke hemma längre, begravde hon sig åter i bilder. Flera bilder. Tapetserade med dem. Tapetserade om. Och om igen. Sov i färg. Vaknade i färg. Älskade i blödande rött. Hatade i svart. Längtade i blått. Tänkte i grått. Kände i alla kulörer. Ville sätta tilltron till det gula. och vila i det gröna. Misslyckades gång efter annan enligt hennes egen måttstock mätt. Satte ändå dessa oförhärmliga präglar som bevismateriel till hennes eget revir. Sin existens. Något annat var ofrånkomligt. Kalla det identitetssökning. Kalla det själavandring, i dess rätta ursprungliga betydelse. I stället för att rena sig genom minimering, vältrade hon sig i överflödets utbud. Ältandets dilemma. Som en ständigt pågående våldtäkt. Martyrskapet i all obarmhärtig ära. Fast det var nu ännu mycket svårare att fly.

Det kom besök. Speciella besök och mindre sådana. Nog för att hon kunde föra sig. Vara som förväntat och ibland lite till.

Så kom han.

Som om han aldrig varit ifrån, trots att det var ljusår emellan dem. Bitvis klingade skratten som förr mellan väggarna. Däremellan skälvde de av sitt väl så fördolda. Så hon ansträngde sig, Signe. Herregud så hon kämpade! Allt flöt liksom ihop. Beblandades. Blev mer diffust än behövligt. Men att han plötsligt och obemärkt tapetserat om väggarna utan Signes medgivande, blev magstarkt i överkant. Ur källarens gömslen plockade han fram hennes tidiga bilder. Innan hans eget inträde påverkat dem. Omonterade och definitivt inte värda en plats för beskådan. Dessa prydde nu i stället för de tidigare. Av någon outgrundlig anledning hade han också lyckats ställa flera bord i rad till ett långbord. Placerat det framför väggen med de flesta målningarna. Inte förstod Signe varför. Inte då. Inte i efterhand heller. Att ifrågasätta slog henne aldrig in. Vågade nog inte. Det var mycket hon aldrig fick veta om honom. Annat visste hon säkert, som ingen annan.

Kunde ändå inte släppa tanken. Inte ens i själva drömmen. Det mindes hon. Två anledningar till drömmarna kunde hon däremot konstruera fram. Den ena handlade om bestraffning. Som så ofta. Att hon själv var så formbar eftersom hon försatts i underläge då hennes älskan var så allsmäktig. Han behövde helt enkelt se henne lida. För hans egen upprättelses skull. För att slippa sakna sin egen lidelse. Han kunde inte annat än utplåna hennes nuvarande, under återuppbyggnad, identitet. Han ville att hon skulle fortsätta ”beroendeskapet” som så många andra i relation till honom. För hans överlevnads skull. Hans? Genom andras närvaro. Annars skulle hans styrka raseras och för första gången skulle han då behöva stå till svars…inför sig själv. Bli hudlös. Hans ickeälskan skulle förtära…

Den andra aspekten var betydligt vackrare och handlade om befrielse. Den valde Signe hellre. Som ett gå vidare led i tillvarons labyrinter. Han hade krävt att hon skulle göra upp med det som varit. Äntligen se framåt. Utradera det som måste utraderas för att återerövra sig själv. Här och nu. Den hon en gång varit. Innan hans intåg. Innan vandaliseringen. Detta ville hon tro. Gott om både sig själv och honom. Gott om det som var…gott.

Under kommande natts drömska mysterier målade hon annorlunda. Teckentydde inte. Portade symbolspråket utom i färgsättningen. Där talade intuitionen sitt tydliga språk. Att sätta sig över detta vore mer än dumdristigt och skulle med all sannolikhet enbart få plågsamma följder. Till ingen nytta. Att kunna förhålla sig, blev koden till ett sant leverne. Tack och lov för någon slags ärlighet.

De rena, vita fälten angränsade det vilsamt gröna. En så länge efterlängtad färg. Precis som genom fönstren. Ett stilleben var åratal sedan det avbildades utifrån Signes blick. De vita fälten blev spetsgardiner. Som skira smekningar mot glasets klarsynthet. Här kunde man inte ens blinka till skydd. Det behövdes heller inte. Himlarna kunde vara som nu. Stålblå och rosa. Guldgula eller svarta. Det gällde bara att våga se. Utan tillägg eller fråndragningar. Bara att se. Och förhålla sig.