Folk

Ynnest! Det är en ynnest att ha mött sådana personliga unikum som det inte längre finns utrymme för i dagens tillvaro. De som decennium efter decennium fortfarande lyckas med det svåra konststycket att bibehålla sina avtryckliga spår, så att dessa bitvis vägleder eller avskräcker i nutidens dagliga händelser och val. Detta är som sagt en högst märkvärdig ynnest. Men den ger tyvärr också sin bittra tomhetssmak, eftersom nutida karaktärer inte ens erbjuder bleka kopior. Det finns helt enkelt inte utrymme för udda personligheter i vårt kliniskt formstöpta samhälle. Kufarna är bortrationaliserade!

Höns-Magda, sa vi barn om henne våra föräldrar avrådde oss från att uppsöka. Att hönsen hennes skrockade ur sina reden ovanpå köksskåpen och sprätte kring på köksbordet bland flottiga fläsksvålar, torra brödkanter och gång efter annan uppkokat kaffe, utgjorde inget som helst hinder för att trotsa förbudet. Tvärtom. Vi smög både utanför och innanför de fallfärdiga husknutarna så ofta vi bara förmådde. Höns-Magdas kackel var skojfriskt och lärdomsrikt. Stanken mindre frisk, men visst stod vi ut med den. Flera gånger om, trots att dagens hälsovårdsmyndigheter med all sannolikhet skulle sanera hela socknen på grund av detta enda ”miserabla” ställe.

Hos Hedda, snett över gatan i världens minsta hus med ett rum stort som en lekstuga, var dåtidens pomperipossa fast av det goda slaget, fick däremot föräldradispens. Av oss fick hon den närliggande skogens alla vitsippor till lilla bordets kladdiga glas. Hon luktade gamla mjuknade, uppblötta pepparkakor och var minst tvåhundra år med all erfarenhet och naturlig kunskap samlad, för att i lagom portioner påfylla oss ständigt hungrande, spänningsfullt förväntande ungar.

Håga-Pelle däremot var amsagan personifierad. Han åt säkert barn, eftersom han suttit i fängelse. I annat fall skulle han med all säkerhet knivhugga den som kom honom för nära. Dök han upp på sin rostiga cykel var det bara att kasta sig från gungorna eller knäveckshängargrenen, för att söka skydd i samlad tropp. Denna lilla misstolkade man hade antagligen aldrig ens gjort en fluga förnär.

Farbror Trasig, stretade också fram på sin cykel. Överlastad med hans medhavda hem paketerat i bruna papperspåsar och kartonger fastsatta med läderremmar och snören på den lilla bakomvagnen. Dubbelvikt låg den lille gult skinntorre över styret med sin nummertatuerade arm, oförmögen till svar på våra smärtande frågor. Storögda kunde vi barn inte annan än att fnissa i ren upphetsad förskräckelse, över fenomenet att hans krigsstympade tunga kanske ändå kunde…

Beda Högman hade gula, osedvanligt långa tänder. Tror att jag vill minnas en fem, sex stycken sådär. Långa som hos en svartråtta och lite på trekvart hängande. Hur som helst spretade dessa i käften ovanför en osedvanligt skäggprydd haka. Mannen hennes var bara Högman. De var alltid svartklädda och räfsade sin tomt onödigt ofta, vill jag minnas. Lövhögar skulle det ju hoppas i, fast inte i deras och med stängd mun, så att man inte åkte på barnförlamning. Bakterier hette det visst sådant som Högmans krattade bort.

Närmsta grannarna Jönssons, där mannen var en bildskön Adam Cartwright, men alltför huvudtyngd och tystlåten, kräver större berättarutrymme. Efterhand begrep man ju att den konstanta svikenhet som frun erbjöd honom, var orsaken till att han alltid sänkte blicken mot backen. Bland all gårdsbråte där djur som katter, höns, kaniner, kanariefåglar och en skabbig hund som såg ut som en hyena, blandades med bilskrot, vedhögar, risiga mopeder, soptunnor, malätet loppbitna fåtöljer, cykeldäck och där kattpissodören låg tät, ingick också husvagnen. Den gråsolkiga skammen där hon idkade sin försörjande verksamhet. Den skyhöga, mörkfärgat sprayade hårvolmen hade säkert inte sett vare sig vatten eller schampo på veckor, men gungade tungt då hon böjde sig vid ingången före sin upphetsade eftersläntrare. Minns avundsjukt att hon åkte gratis buss till stora staden, men då anledningen till detta uppenbarade sig, försvann naturligtvis min gröna åkomma illa kvickt. Där i misären existerade de tillsammans eller snarare ”inte tillsammans”, med sina tre vettskrämt kriminella ämnen till barn innan den fjärde, vilkens far av alla tänkbara fäder var okänd, gjorde entré. Dessa stackars ämnen som aldrig hade skådat en potatis innan skolbespisningen för första gången yppade den vidunderliga smaksensationen, tillhörde vårt närmsta grannskap och gav oss nyfikna åskådare stora ögon och ömmande hjärtan. Hos familjen Jönsson var det hårt bröd med senap som gällde morgon, middag och kväll till en rå falukorvsskiva och barnen vägde också mindre än fågelungar. En kulen höstmorgon var de puts väck. Utflugna. Utraderade. Emigrationen till något land långt borta, hade aldrig kunnat ske i dagsljus. Poliserna fick jobba länge utan minsta resultat. Vem som förbarmade sig om djuren fick vi heller aldrig veta.

Holger och Hedvig bodde nästan i vattnet. (Fliken av havsviken som i dag har omvandlat denna lilla utanförby till ett minst sagt eftertraktat och statushöjt Djursholm.) Fast kåken var av sten och vassen närmare än det brunbrända gårdsgräset. Knappast högre. Kattungarna kryllade runt, i och på soffan som enda rumsmöbel och Hedvig log stort när hon strök blåkläder. Visst fanns det ett ostämt piano också? Holger var mest tjock och otymplig. Men snudd på dumdristigt snäll och generös. Kattungar hade vi kunnat få så många vi bara ville och det ville vi…

Raggarna i backen var bara skrämmande. Blev aldrig lockande. Åldersskillnaden var väl för stor. Minns bara några regelrätta namn som Ronny, Leffe…hmm, man glömmer.

Bubblan var utvecklingsstörd och pratade lustigt annorlunda. Hon var alldeles ljusblå med synliga, ännu blåare ådror som förgrenade sig likt träd på kroppen. Att hennes hjärta inte skulle orka var allt vi fick vi höra. Inga andra svar på de otal frågor som trängdes. Hon hann få små toppiga bröst innan hon försvann. Vet inte vad som hände. Vet inte vad jag kände. Vet bara att jag tyckte om Bubblan.

Sedan fanns det skabbigt gulbruna kråkslottet med turkosa fönsterfoder och lila gardiner, där folket som levde var mer än påtagligt uppseendeväckande. Kvinnorna med spetskjolarna släpandes i backen. Lager på lager. Svarthårigt lockiga, där en vacker dotter drog allas blickar till sig och hette det konstiga bilmärkesnamnet, Mercedes. Det dröjde innan pappa skaffade vår första PV. En svart med delad bakruta.

Gubben vi kallade för tomten, gillade antagligen småflickor, fast på ett mindre skadligt vis än dagens fula gubbar. Han bjöd på filterfria Fairfax då vi knappt fyllt elva år och närapå hostade ihjäl oss. Tillräckligt illa! Då skrattade tomten. Egentligen platsade han nog inte vuxenvärlden med sitt väl bibehållna barnasinne. Han kanske saknade sin barndom…

Folk var väl som folk var mest. Fast idag…är inte folk…