Försäljningen

Det stod mellan slott och koja. Omöjligt val enligt Ester, med den stora förkärleken till kojans ärlighet. Fast horisontvidden från slottet blev svår att nonchalera. Sagt och gjort. På stadens högst belägna plats bredde hon sina, om än inte bokstavliga vingar, så åtminstone sitt beskydd över vad hon så omsorgsfullt bevarat under sina år. Här skulle nu upprättas ett slags stånd fyllt av ihärdiga hågkomster och ymniga känsloflöden. Allsköns samling mellan arla och särla. Här skulle vädras, lappas och sannerligen synas, innan den märkliga försäljningen.

En skrotsamlerska och minnesslukerska som Ester kunde inget annat. Hon hade lagrat sedan barnsben och behövde gallra för att bereda plats till nyförvärv.

Vördsamt strödde Ester sina intensivt glödande vallmon i en inre ring. Bevisligen blodet blandat av glädjeyttringar och farhågor. Liv och död. Angränsande dessa, cirkeln av tistlar, där enbart taggarna sållats kvar. Som ett tecken för nåd och bevekelse. Ytterligare eldande rött för att till sist ges utrymme åt blåklint och lysande gul lucern. Vision och tillit om vartannat. Hon betraktade sitt verk. Blått lägrar rött föder gult. Hennes signum. Konstaterandes att det röda även måste stå som ett avslut. Detta var Ester. Runt huvudet en krans av samtliga blomsteringredienser. Hon log stort. Skrattade bitvis högljutt. Därefter ett gurglande strupljud. Nej, snarare urljud. Denna katharsis var nödvändig inför det kommande.

Folk hade samlats i grupperingar. Lite fjärmat, som en möjlig garanti till retur. Esters beklädnad var kransen. Åskådarna skruvade sig osäkert. Några till och med avvek och gav plats för de mer självrådiga. Nyfikna. Ester blundade mot solen. Fyllde minsta blodkärl med tidigare överlevnader. Doftande som stinkande. Öppnade munnen. Talade i tungor. Sjöng stort. Skrek i smärta och viskade tröstande hymner. Kved elegier och höjde eloger. Hur lång tid som förflutit innan ögonen försiktigt öppnades, visste hon inte. Naken till snudd på hudflängd, med halvt vissnade växter under fötterna, började hon skyla sig med ett uns av den ljusgrå himmelsdrapering som drog förbi. Hon ryste till. Publiken hade glesnat. Någon stod näst intill paralyserad med händerna i applådposition. Somliga skrattade förläget. Andra gjorde försök att kommunicera. Flertalet ruskade undrandes sina huvuden. En gammal kvinna bröt sig ur och stegade fram mot den självutlämnande. Hon var krum i hållningen och hade en genomskådande blick, då hon sträckte händer, plogfårade av sådda och skördade erfarenheter mot Ester, innan hon alldeles nära yppade sitt - Tack…tack….tack…