Gammal

Det händer att jag tänker på livet som om det låg framför mig. Som om jag ägde all tid i världen. Nyfiket undrande över morgondagens erbjudanden, tillsammans med mina egenhändigt planerade tillskott. På sådant vis kan jag i min ensamhet resonera med mig själv, tills nuet obarmhärtigt triumferar att en resumé nog vore betydligt mer passande. Men framtidsvisioner är väl inte enbart förbehållet ungdomen, kontrar jag då. Gubbe som man är. Men så länge man lever måste man allt få tillåta sig drömmarna. Låta dem gå bredvid. Jämsides, för att balansera själva tillvaron. För ens drömmar är faktiskt lika viktiga som den andra, betydligt mer synbara verkligheten! Och lika starka nu som förr. För egen del ännu starkare, fast av lite annorlunda karaktär. Men nog så viktiga. Precis som kärleken. Själva existensens drivkraft. En beprövad sanning blir att man lär så länge man lever. Jag vet. Tänk bara om man förstått…då. Det är märkvärdigt att det ska behövas ett helt liv för att komma till insikt. Man kan ju undra till vad nytta, då det liksom inte behövs i samma utsträckning längre. Drömmarna, visionerna och kärleken. Kärleken ja…Nog för att man har barnen. Ungarna sina. Men de har ju nog med sitt. Barnen älskar man ju ändå alltid. Förutsättningslöst. Kravlöst! Fastän jag funderar nog mer på den där andra kärleken. Den där optimala. Den till själva livet. Gåvan av att faktiskt ha fått tillmätt sig sin stund här på jorden. Den kärleken var liksom enklare att uppleva och förhålla sig till, då hon ännu levde. Min hustru. Min allra käraste livskamrat. Min Hildur.

Som om det var i går minns jag mötet. Vårt allra första. Hur grann var hon inte för mig? Och hur vi trevandes närmade oss varandra i början. Den som ledde fram till den hägrande, men ack så ljuva, älskogsakten. Inte visste man hur en kvinna fungerade och kände. Nej, man begrep knappast hur man själv var skapad. Och ännu mindre till vad nytta. Men härligt var det! Min Gud så ljuv hon var, Hildur. Med tiden ledde våra små tafatta försök mer till vardagliga självklarheter. Man får väl säga, med nutidens synsätt på det hela, att vi utvecklades gemensamt. Lärde oss förhållningsreglerna. Lärde och lärde. Övade dem snarare. Men min tacksamhet över att ha fått vandra på jungfruligt knoppig mark och fått se den blomstra, är större än något annat jag kan erinra mig. Undrar om jag någonsin nämnde detta för henne…

Gården sen! Min skapare så vackert den låg! Inte underligt att bror min avundades mig både det ena och det andra. Skogen var ju mycket rikare än hans myrmarker och dessutom kuperad med sina dalar och höjder. Förvisso gav den sin goda avkastning också, om än efter många slitsamma år. Precis som om det skulle varit en självklarhet, men vi erfor naturligtvis också en djup tillfredställelse och tacksamhet. Inte tu tal om annat. Nej, kalla det hellre trygghet, tror jag. Jo, idag är det en trygghet att ha fått uppleva känslan av att fästa sig så vid jorden. Bli förbunden. Finnas till. Finnas för. Bruka och bli brukad. En livsuppgift, rent utav.

Elva kossor att handmjölka. Från början bara tre, men som allt annat växte det liksom till sig. Expanderade på bönders vis. Och våra båda så bångstyriga suggor minns jag mycket väl. De första. Det var bara Hildur som hade god hand med dem. Det hade hon faktiskt med allting som kom i hennes väg. Förutom med mig då. Ibland. Jag borde allt lyssnat mer till henne. Jag… nej.

Hönsen minns jag. Varhelst Hildur rände runt på gården, hade hon dem kacklandes kring benen. Hönsen eller de strykande katterna. Och Karla förstås! Hundskrället som vid närmare eftertanke faktiskt höll sig mer vid min sida. Det har jag inte tänkt på tidigare, men så var det allt. Ja, ja… men tillbaka till Hildur igen. Herregud så hon slet och knogade. Slet ut sig. Aldrig ett klagande ord över de tätt sammanpressade läpparna. Aldrig. Sällan heller ett leende. Fast från början var de bländvita tänderna som skimrande pärlband i hennes väna ansikte, vadhelst hon tog sig an. Den där hemvävda himmelsblå klänningen hon hade på sig då hon mjölkade korna glömmer jag aldrig. Aldrig! Grannare fruntimmer fanns inte att skåda! Bara flickebarnet, men fullt ut kvinnan som ständigt väckte min åtrå. Då var hon ändå redan tvåbarnsmor. Tjugoett fyllda och full utav liv och obändig styrka. Hennes långa mörka hårfläta hade som vanligt fästs upp i nackens knut och den alltid så envisa slingan i pannan kittlade hennes svettigt, rödrosiga kinder. De ivrigt flinka fingrarna släppte då och då taget runt spenarna för att med handens ovansida stryka den ur ansiktet. De var så vackra på den tiden, hennes händer. Både svala och heta på en och samma gång. Hela hon var så strålande för mig. Skamset kunde jag inte låta bli att längta just dessa händer runt min konstant påpockande lem. Men det gick ju inte an att visa. Inte så där mitt på blanka, ljusa dagen i alla fall. Det hände allt som oftast att jag var tvungen att lämna åkersysslan eller vedhuggandet för att i smyg bara få njuta av hennes uppenbarelse. Få vara henne nära om dagen också, då jag hjälpte mig själv till någon slags skuldbelagd tillfredställelse. Omöjlig att kontrollera. Dessa våndor… Tror aldrig att hon riktigt förstod hur mycket jag egentligen åtrådde henne. Borde väl ha visat det på ett annorlunda vis än jag gjorde. Fast det var inte så enkelt. Inte då. Inte senare heller för den delen. Men man gjorde så gott man kunde. Efter förmåga, antar jag. Faktum är att det mesta, oavsett gott eller ont, uppstår efter ens förmåga. Sällan med berått mod. Fast det är allt en klen tröst så här i efterskott, när man sitter med facit i hand, så att säga. Jag borde nog…

Hon förlorade lusten, Hildur. Och skyllde på rädslan. På barnen. De blev ju några. Carl kom först. Med lika mörka ögon som mor sin, fast med samma ljusa hår som mitt. Han var en liten prins den ungen. Utan krona, men med käpphästen jag täljde honom, fastvuxen mellan benen hans. Alltid ridandes bredvid mor sin, fanns denne riddare till hennes ständiga undsättning. Förhoppningen var att skaffa honom en riktig liten häst, men under de första åren var det skralt nog ändå med pengar. Sedan glömdes det liksom bort. De andra ungarna närde heller inte samma brinnande intresse för att rida som Carl. Anna blev det andra barnet. Vår ängel som föddes mellan hägg och syren och fick sova utomhus i lilla skrindan under äppelträden med himlen som tak. Hon blev som mor sin. Vänligheten själv. Sockersöt och rar. Att livet därefter kunde te sig så hjärtlöst mot både henne och oss, är mig än i dag den mest obegripliga av gåtor. Vår lill-Anna gick ner sig på isen, hon. En bitande snål marsdag under hennes femte levnadsår rycktes hon ifrån oss. En fruktansvärd händelse som stympade hela tillvaron och som också fick Hildur att därefter vända ryggen åt själva livet. Hon blev så skrämmande tyst. Som en skugga av sitt forna jag. Visst hände det att hon någon gång log, men det porlande skrattet fick nog aldrig fullt ut tillträde ur hennes strupe. Aldrig. Det var då det började. Det var nog inte bara mitt fel. Det var nog…

Innan detta skedde hade vi fått ytterligare två små. Tre i livet och en i döden. I det andra livet, som Hildur så noga påpekade. Sedan tog det liksom tid för henne att våga öppna sig för mig igen. Jag förstod det inte då, sådant som jag nu i backspegeln kan se. Så egoistiskt och anklagande jag betedde mig. Fast uppsåtet handlade ju bara om min eviga längtan efter värme och tröst. Behovet av hennes läkande ömhet, i min egen förtvivlan och otillräcklighet. Jag sörjde ju på mitt sätt. Hon på sitt. Vad hjälper väl ånger nu? Genom mitt brutala påtvingande föddes i alla fall Axel och Karin. Tvillingarna som ändå kom min kära hustru att återfå livslustens färg i ansiktet. Fast hon blev så trött. På ett lite skrämmande vis. Efterhand stramade kindbenen huden och hon verkade nästan gulna i skinnet. Likt en gammelmänniskas. Doktor var aldrig att tänka på. Den nekade hon på det bestämdaste. I stället knöt hon sina händer hårt under täcket. Det förundrade mig ofta hur hon trots allt ändå kunde vara så övertygad. Ibland på gränsen mot det naiva, vilket jag skoningslöst hävdade utan minsta hänsyn. Då slöt hon bara händerna ännu mer krampaktigt och ögonen tårfylldes tills jag tvunget vände mig om i vredesmod. Som jag önskat mig själv denna övertygelse! Den som ständigt fick henne att kämpa vidare. Nog för att det underlättade med den nya mjölkmaskinen, den hjälpte henne gott mot värkande armar och försliten rygg. Jag borde inte blivit så vansinnigt förbannad över kostnaden. I jämförelse med traktorn var det ju bara en spottstyver. Missminner jag mig inte helt, var det allt denna jämförelse Hildur försvarade sig med då jag i blindo höjde handen. Den första gången. Och den enda, tror jag… vill inte…minns inte…

Saknar henne så förtvivlat. Inte den tystnad som uppstod mellan oss och som växte sig mer påtaglig år efter år. Men henne! Jag saknar henne. Den som hon var där inuti, innan tillvaron gjorde henne illa. Innan jag… Dessutom blev hon mer likgiltig sedan vi sålt av gården. Att hon inte var skapad att bo i lägenhet var märkbart. Fast jag trodde nog ändå… Själv slits jag ju med samma problem i dag. Lägenhet! Men vi hade faktiskt inget val. Eller? Hon orkade ju inte. Inte jag heller. Fastän hon orkade ännu mycket mindre då vi väl flyttat. Det är konstigt. Här, där inget egentligen behövde göras. Men det är väl det som är den största boven i dramat. Ingentinget. Inget dödar som ingentinget. Då man inte måste. Då man inte längre behövs…

Det jag nu har framför mig känns ändå mer rätt än någonting annat gjort på länge. Jag till och med drömmer. Undrar vad Hildur skulle säga. Jag brukar prata med henne då och då. Fråga! Oftast är det bara hennes tystnad som är talande, fast jag vet liksom ändå vad hon skulle svarat. Det hjälper. Och jag hör skrattet. Det där tidiga. Kvittrandet. Tar det som ett tecken på att jag handlar rätt. Att skaffa ett torp på ålderns höst hade passat henne som hand i handske. Gammaldags järnspis och kaminer. Veden kan jag köpa billigt av honom som övertog gården. Bättre värme finns inte att uppbringa. Några höns ska jag ha. Tre, fyra stycken sådär. Färska frukostägg till morgonkaffet. Jo, jag tackar, jag. Och kattan som redan stryker kring på plats. Hon får heta Hildur, tror jag bestämt. Det blir inte lika tomt då… Och blommor i rabatten. De där som hon tyckte om. Det var ju hennes idé från början. Den jag portade som möjlighet, i stället för den omöjliga lägenheten. Fy för helvete så urbota trångsint jag har varit! Så egoistiskt dumdristig. Oh, om man kunde backa tiden tillbaka. Porta min snålhet. Den var förödande. Till skillnad mot hennes generositet. Hon var givmild, Hildur. Är väl fortfarande, antar jag! I sin himmel. Förmodligen har hon inte tagit sin hand ifrån mig ännu, utan ser till att jag ska få det gott mot slutet. Så att hon själv kommer till ro. Hon som ägde drömmarna. Hon som fick mig själv att sent omsider äntligen kunna drömma. Kanhända alltför sent. Men sent ska ju syndaren vakna. Så jag vill allt leva fullt ut. Jag behöver förverkliga hennes drömmar och anamma dem till mina. Eller snarare erkänna mina egna. Utan stridighet eller kamp. Det är väl därför man har varandra. Eller har haft. För att drömma bredvid varandra. I varandra. Till varandra och genom. Det är banne mig min plikt att förverkliga vårt! Det jag inte gjorde då. Det som måste till…

”Ska gubben skaffa torp, vill vi absolut låna det under somrarna! Semestra!” Att värna sig mot ens egna ungars resonemang blir väl inte så svårt. Men mot barnbarnens. För att inte nämna barnbarnsbarnens. Deras behov basuneras minsann ut i högan sky, utan vare sig hänsynstaganden eller medmänsklig ursäkt. Sköt dig själv och skit i andra, verkar vara nutidsmottot. Stackars ungar!. Fast inte Johan. Karins Ullas, Johan. Honom som Hildur aldrig fick träffa. Honom skulle Hildur tyckt mycket om. Han påminner allt lite om Carl. Lite grann i alla fall. Han är inte mer än fjorton, men försvarade gammelmorfar då projektet nämndes och Ulla erbjöd sin trea i utbyte över sommaren. Hälsa på får de göra så ofta de vill, ungarna. Det är bara roligt. Men bo? Icke! Det som sås under mörkertiden, skall naturligtvis skördas i ljuset, av såningsmannen själv. Och i samvaro med den som vill. Hela sitt liv har man sått och planterat. Nu är det dags att skörda…

Till helgen måste det vara bestämt och ordnat med saker och ting. Fast egentligen är ju allt redan klart. Förberett. Enbart det praktiska återstår. I fantasin blommar redan lupinerna utmed grusgången. Hildur älskade färgerna. Ögonfröjden, kallade hon dem bestämt. Och barnen gjorde eldsprutande drakar av dessas kronblad och pistiller. Jag minns. Jag minns bara mer och mer ju längre tid som passerar. Oavsett jag vill det eller inte. Det tar liksom aldrig slut. Precis som det här med kärleken. Ju mer man tillåter den, öder den, desto rikare blir den. Och mina minnen blir till vänner i ensamheten. Som om allting man upplevt pågår samtidigt och just nu. Livet sluter sig i en cirkel. Kanske är det just detta som är själva existensens mening. Att ändarna skall mötas. Bli en sluten ring som kan rulla vidare i all evinnerlighet. Vem vet? Knappast jag. Ändå känns det nu helt förlikningsbart detta som varit, i sitt förhållande till det som är nu. Att samla alla fragment till en slags helhet för att göra det överskådligt. Som att lägga ett pussel. Det är säkert det som är själva vitsen. Att försona sig med sitt liv. Sig själv, genom återblickar och hågkomster. Att våga se och känna efter, är att vinna. Få frid. Att ge blir att få. Skillnaden mellan ung och gammal…hårfin… fast ändå milsvid.