Innanför bodde vargar

Roman av Anette Blomberg

Barndomen är varje människas egen urtid. Livets nuskede; färgspektra mellan begynnelse och evighet.

Denna tragikomiska roman, eller snarare episka verk (ungefär 200 A4-sidor eller i bokform c:a 350 sidor), ger till största delen inblick i en kvinnas förhållningssätt till hennes livssituation. Inget nytt under solen då hon ständigt kastas mellan gängse normer och nedärvda förväntningar. Detta kontra visionen om att beträda nya marker som bör befria från både skuld och djupt invanda beteenden. Beprövat, men alls icke enkelt. Det nya greppet blir däremot den försoning som krävs för att på det mest skonsamma sätt, gå vidare. Detta bredvid tilltron till en klart ljusblå förhoppning, vilken istället närs av själva fantasins överlevnadsmekanism, blir tillräcklig som vägvisare. Att generationer som följer självfallet präglas genom arv och upplevelser är ett faktum, men det finns avstickare…

Här kan du som läsare få inblick i den tre delar (utifrån tre generationers livsöden) långa berättelsen, genom kortare stycken.

Är du intresserad av hela romanen finns den att beställa digitalt för en kostnad av 50 kronor från anetteblomberg@hotmail.com

Idén var befängd! Absurd helt enkelt! Att hon, Liv, med sitt så patetiskt löjliga namn då död just nu skulle ha passat henne betydligt bättre, påtagit sig denna uppgift. Att hon vågat anta utmaningen i sin nuvarande situation, var häpnadsväckande. Förvisso skulle hon med all säkerhet efter hand finna sig tillrätta, men tills dess? Vilken annan uppgift som helst hade varit godtagbar, bara inte denna. Tänk om det gällt någon annan form av kreerande? Måleri till exempel! Eller dramatisering? Då hade alltihop tett sig betydligt annorlunda. Verkat mer begripligt på något vis. Men detta!

En bok! Idén var sannerligen befängd. Liv, skulle härmed ge ut en bok! Till vad nytta? Vilken gagn? Dessutom saknades inriktningen. Hela innehållet med för den delen. Vad i helvete skulle hon skriva om? Sitt liv, precis som de allra flesta förstagångsmanusen erbjöd. Ointressanta självbiografier skrivna i egenterapeutiska syften, för att om möjligt bana framtida väg i skrivarkonstens anda. Tyvärr brukade det stanna vid den inkörsporten. Det var få förunnat att komma vidare. En lättköpt deckare kanske? Nej fy för den lede! Det var under hennes värdighet. Livs skrivna skulle snarare bli en trivial historia med lösryckta fragment ur hennes ickelevda liv, tillsammans med ren och skär fiktion. Vem skulle orka sådant dravel? Poesi kanske? Eller en roman? Faktum var att storverken redan stod i gemene mans bokhylla, så varför bemöda sig? Nog hade hon självkänslan i behåll alltid, Liv. Eller? Skulle alltså denna till synes starka, livsglada kvinna, men som alltför ofta vacklade, tvekade och räddes, ge sig i kast med något dylikt, krävdes en kraftansträngning utöver det vanliga. Till och med utöver det ovanliga. Onekligen en utmaning. Kanske till och med en livsuppgift. Ett kall! Varför inte?

- För ungarnas, vännens, eller min egen skull?

Liv ställde sig själv frågan högljutt. Det var bara katterna som reagerade på utropet. Lojt lyftande sina huvuden. Den ena slutade spinna, den andra gäspade undflyende. Bådade detta gott eller ont? Yin eller yang, kaos kontra kosmos. Detta evinnerliga ifrågasättande! Detta förbannade balanserande! Analyserande! Kunde ingenting bara få lov att vara?

- Kattdjävlar! Er som jag målar och besjälar mig med. Hjälp mig istället! Säg nåt för fan!

Liv vände dem ryggen. Funderade. Försökte frammana en öppning av boken. Den måste ju vara engagerande så att folk inte gav upp efter första sidan. Så trött hon blev. Yr av alla tankar.

Den alltför dyra italienska turkosa skinnsoffan, vilken hon fast beslutsamt inhandlat vid ett tillfälle då hon faktiskt varit någorlunda stadd vid kassa, fick nu omhulda henne i sin famn. Liv kände hungern störa ron och sneglade mot bordets fruktfat. Ett skrumpet äpple, två lika trista bananer och en märklig plastfrukt, vilken Yngst envisats med att köpa under förra julruschen. Hon störtade mot kylskåpet. Slet ut oljedrypande tonfisk på burk, fet dallrande majonnäs, rödlök och det grova, nyttiga och mycket speciella brödet, 110:an. Det hon till sin stora förvåning och än större förtjusning funnit på brödhyllan i den lilla socknens lanthandel (klanthandel, vilket bättre överensstämde med sortimentet som i övrigt bjöds.) Liv associerade till barndomens gamla spårvagnslinje. Den som familjen åkte med ifrån stora stadens Ringväg till morföräldrarna. Visst var det väl 110:an? Plingandet hördes genom decennier och den skrämda men också hänförda lilla flickan, sex kanske sju år, steg upp på vagnen. Livrädd för det väldiga eftersom hon kom från trygga landet som inte alls var särskilt tryggt, med tanke på alla rädslor som följde henne överallt och ingenstans. Värst var vargarna. De gläfsande bestarna med sina vidriga grin, vilka hotade bakom varenda trädstam. Till och med småbuskar kunde inhysa dem. Faktum var att de befann sig överallt utomhus. Till och med inomhus. I hennes och broderns rum, hade hon minsann sett dem. Innan sängdags. Hon hade skrikit av fasa men blivit ännu räddare för föräldrarnas oförstående med påföljande bestraffningar. Det värsta var ändå att vargarna tänkte ta Livs mor ifrån henne. Modern som inte orkade kämpa emot, eftersom allt i hennes tillvaro var så fruktansvärt tungt och övermäktigt. Och det var minsann Livs fel.

Smörgåsen smakade. Katterna, de lismande, inställsamma, strykande typerna som Liv själv förresten, suktade efter en om möjligt nertrillad läckerbit på golvet.

- Hyenor!...Nej förlåt! Förlåt…älskade kissarna. Jag känner mig jäkligt pressad…ni vet...

Resterande tonfisk blev kattmat. Tänk vad samvetet kunde åstadkomma. Liv kände sig både fylld och tom, på en och samma gång. Som vanligt var allting dubbelt. Eller snarare kluvet. Skulle boken handla om sortering? Ett kartläggande av vilsna, beblandade med vägledda, upplevelser. Fragmentariskt leverne. Bitar som ett pussel. Måhända kunde dessa sammanlänkas. Bli en helhet. Få en mening. Tänk om tillvaron plötsligt kunde begripas? Ges ett större lugn. Liv hade svårt att bara vara här och nu, trots att detta ständigt hägrade. Hon kom att tänka på en tidigare relation. Den med Jean. Mannen som fortfarande ägde en mindre del av hennes hjärta. Nu för tiden var han enbart en speciellt god kamrat, fastän de tyvärr alltför sällan träffades. Jean var så klok. Så vis och insiktsfull. Liv mindes hans tes "Vore svaren givna, skulle förståelsen vara total och meningslösheten ett krasst faktum. Ingen uppgift kvar för människan att fylla. Ovetskapen är alltså själva drivkraften." En självklarhet! Visste vi allt om själva meningen med existensen hade vi ju för helvete ingen anledning att fortsätta. Kort och koncist. Och ack så sant! Men urtrist. Något mer ville man väl, resonerade Liv. Man ville ju ha någon, vara till för någon. Få bekräftelse. Behövas. Det sistnämnda hade alltid givits högsta prioritet. I Faderns, Sonens och den Helige Andes namn hade hon nämligen alltid sett till att göra sig behövd. Så till den milda grad att hennes egna behov reducerades till nästan noll och ingenting. Halleluja! Vad var det egentligen hon behövde för egen del, Liv? Var hon förmögen att avgöra det? Eller var analyserandet förebehållet etablissemanget? Åt helvete med Freud och Jung!

Här i hennes lilla land, på denna lilla ö, i hennes lilla hus med sin väl tillstängda lilla dörr, kunde hon ju relativt obemärkt fortsätta att dölja sitt lilla liv. Lura sig själv med ett fejkat fullständigt deltagande. Men livet?

En man! hävdade väninnorna. Som om det vore lösningen på en ickelevande existens. Liv, hon som tidigare varit just så bejakande, så intensiv och öppen. Hon som älskat duggregnets speciella sätt att torka hänförelsens tårar. Hon som bitvis flugit högre än himlens svalor. Dansat barfota över daggdoftande ängar. Plockat hela världens ögonfröjd i de vackraste buketter. Till och med druckit havet. Förenat sig i ljuvaste älskog i dess vaggande famn. Minsann hade hon levt. Kanhända mer än de flesta någonsin gjort. Och livet fortskred ju. Nu var nu. Nu var ickeliv. Liv var… icke. Men inte länge till.

Boken. Så boken skulle bli förlösningen? Framtidsbiljetten. Okej då! Kör i vind!

Födelse. Liv mindes sina söners tillblivelse. Alla tre. Gudomliga gåvor och förmodligen livets själva mening. Den innersta sanningen. Man föds för att föda. Göds för gödandets skull och dör för att... leva. Hennes pojkar som hon älskade mer än själva livet. Dem hon levt för och genom. Visst begrep hon, Liv, att det fanns en fara i att inte vara självständig. Att göra sig beroende, eller snarare att göra andra beroende av sig. För att slippa genomskåda sig själv. Sitt eget. Det var ett enkelt förhållningssätt, men med alltför komplicerade följder. Att vara en fullkomlig mor är utopiskt, det räcker med en god sådan. Visst var hon väl det? God nog för ungarna alltid...sina egna, högst älskade. Men... det fanns också ett annat barn. Nej! Mer orkade hon inte. Liv portade sitt eviga malande. Sökte befrielse. Bara ungarna fick vara friska så! Leva sina långa, innehållsrika liv. Bli behövda och naturligtvis kräva rätten för sina egna behov, så skulle hon allt ta itu med sina egna igen. En ny karl kanske inte vore så galet. Hon saknade gemenskapen. Någon att dela in och uttryck med. På riktigt. Inte halvhjärtat som nu. Någon att kunna förlita sig till och att älska med. Kärleksakten hade hon åtminstone givit utrymme. Nästan alltid! Att eftersträva sådana höjder vilka hon faktiskt erfarit ett otal gånger, gav definitivt mersmak. Denna förlösning friade mer än dåliga samveten. Varför i helvete kunde hon bara leva ut sitt känsloregister genom sexualiteten? Lite väl enkelspårigt och förkrympt, men vansinnigt befriande. Liv skulle kunnat älska dagarna i ända. Detta primära, jordnära behov var starkare än förnuftet. En urkraft omöjlig att tygla och varför i helvete göra så? Kanske för att om möjligt behålla en man. Så hade hon inte vinklat saken tidigare. Fast hennes män hade ju också behövt. Om än inte lika mycket. Men sådan var hon, Liv. Varför förändring? Att älska var väl att i högsta grad bejaka sig själv. Att kunna ge sig hän. Deltaga. Knullet icke att förringa. Liv skiljde på älskog och knull. Det sistnämnda var djuriskt primärt och ägde givetvis samma rättighet som att älska. Men just ordet "älska" innefattade en ytterligare dimension och stod alltså högre i kurs. Där förenades inte bara safterna och gemensamma förlösningen, utan också själarna. Hade inte moralen varit så hög skulle Liv med all sannolikhet begagnat jordens äldsta kvinnliga yrke. Fast tillsammans med en och samma arbetsgivare. Den konsten kunde hon i alla fall. Att ständigt vara förälskad, trots att föremålet inte skiftade. Fast nu var hon som sagt arbetslös. Näst intill i alla fall.

Så många hade heller inte föremålen varit. De hon tydligen skrämt iväg då hon visat sitt obändiga behov. Först hade de varit helt betagna, männen. Men naturligtvis förätit sig av kakan, vilken aldrig minskade. Självklart förhöll det sig säkert så att det varit svårt att återgälda någon som ständigt gav. Var tillräcklig i överkant. Liv hade faktiskt tillgodosett dem på alla fronter. Slukat dem med hull och hår tills ingenting kvarstod. Skitiga kalsonger blev skinande rena. Hungriga magar blev till feta svullbukar genom hennes matlagningskonst och svällande könsorgan utsugna. Detta och mer därtill hade denna allsmäktiga kvinna lyckats, eller snarare olyckats med, eftersom hon tydligen skrämt iväg sina högst älskade i ren och pur kvinnlig omsorg. Fan, hon borde betett sig på ett annorlunda vis. Liv anade plötsligt innebörden av sitt handlande. Men det var inte enkelt att förändra det arketypiska. Inte alls enkelt. Och i ett förhållande är man väl knappast ensam. Det var väl inte bara hennes fel...

- Älska mig för den jag är!

Liv hulkade gråtande ut smärtan. Det gjorde verkligen ont. Men vem var hon då? Visste hon det inte själv, så hur i hela världen skulle någon annan kunna ha en aning om det. Att älska någon som inte finns måste vara omöjligt. Fast någonstans fanns hon ju. Rent fysiskt i alla fall. Men det är knappast åtråvärt i längden.

- Kattfan! Pissar du på golvet nu igen? Ut! UT!

Det var hög tid nu. Be veterinären knipsa kulorna på kattstackaren. Liv stod inte ut längre. Tanken kring kastrering var knappast ny. Men den var ytterst obehaglig och bar henne emot. Rent moraliskt ägde man inte rätten att besluta om ett sådant öde för ett annat liv. Hur skulle hon själv reagerat på en stympning? Hemska tanke. Å den andra sidan slapp kattfan att torka Livs piss på golvet. Det gick inte att jämföra. Hur som helst fick beslutet anstå till morgondagen. Liv lugnade sig. Varför denna förödande självömkan? Detta martyrskap? För att hon inte fanns till, eller för att hon faktiskt existerade och gillade att knulla. Och älskade katter.

Som liten var bestraffningen. Att älskas för den man var blev en omöjlighet. Det var i det man åstadkom, presterade, som utgjorde värderingsgrunden för själva kärleken. Att kunna föra sig, vara till lags och tillgodose andra, var kriteriet för att bli sedd. Accepterad. Respekterad. Älskad. Inte för att man bara fanns till. Det dög minsann inte. Nej, livet förpliktigade. Att dansa, sjunga, måla och bara fantisera tillhörde livets förkastliga villfarelser. Sådana skulle man noga akta sig för, helst förbjuda. Rent, synbart arbete, där man helst offrade sig för andra, var det som gällt. Då var man någon. Något. Värd att älskas. Enda från födseln hade jakten på kärleken varit. Den kärlek som icke kräver sitt. Den som bara är. Den, vilken hon själv, Liv, idag känner till sina barn. Den hon för egen del konstant längtar. Den absoluta.

Tidigt kom han in i Livs liv. Den förlorade sonen. Han som sökte en mor för den han tappat. Nej, tappats utav. Den övergivne sonen i sin unga gudakropp och med alla sina vidöppna, hungriga behov i öppen dager. Självklart kunde Liv, redan för så länge sedan, täcka hans förluster. Snudd på läka övergivenhetens ständigt blödande sår. Hon dyrkade den unge pojkmannen på sitt så helande sätt. Hon blev oumbärlig. Under lång tid. Alltför lång tid. Så småningom hade hon börjat ana sina egna önskningar, men snart sett till att dämpa dem genom att finna ett nytt offer. Att inte bejaka sig själv är ett hån mot livet i sig. Det visste hon nu. Idag visste hon bättre. Utan tvekan!

Till helgen hade hon tänkt bjuda sina vuxna barn på middag. Hon skulle tillreda något riktigt gott. Den suveräna fisksoppan med sin aioli, eller kroppkakorna kanske! Fast de hade ju sitt, ungarna. Fullt upp. Flickvänner och fester. Men om inget häftigare lockade dem så kanske? Gud, så glad Yngst skulle bli. Träffa bröderna. Livs suck var mycket tung. Inte lättades den av tanken på den ickeälskande inneboende Vännen, Yngsts far. Honom som hon fortfarande älskade i sitt hjärta och ställde förhoppningen till. Trots allt. Och trots att hennes så kallade kärlek inte bet på honom längre. Han var den ende som faktiskt verkade vara totalt oberörd av henne. Immuniserad. Så hade det inte alltid varit. Men den sista tiden innehöll inte mycket förutom sin bedrövelse. Aldrig visste Liv om han skulle komma hem eller inte. Och huruvida han i så fall stannade eller skulle försvinna på nytt då han äntligen infunnit sig. Ovissheten tärde. Garantier fanns aldrig. Men en viss framförhållning krävdes i ett förhållande. Sådant andra kallade hänsyn. Fast detta vägrade han. Tänk om han bara dök upp som förr. Fixade kvällsmaten och pratade om allt och inget. Tänk om! Men Liv var realistisk nog att se sanningen i vitögat, även om dagdrömmarna fick henne att bortse från orimligheten i sin önskan. Karln hade ju inte ens vett att tömma sin egen askkopp efter sig. Än mindre diska, städa, tvätta eller viktigast av allt; bry sig om sin son. Han hade verkligen blivit en inneboende som oftast var uteboende någon annanstans. Stackars Yngst. Fadern var definitivt en katastrof som god förebild och identifiering. Ändå släppte Liv inte taget om honom. Mot alla odds älskade hon den egotrippen, inte för att omvända honom utan om möjligt för att tillvända honom. Han som avgudade sig själv överallt annat och först och främst hävdade ansvaret gentemot sig själv. Bilden tydliggjordes med största skärpa. Självklart hade Liv fallit för mannen som inte kunde älska henne, utan bara sig själv. Det var ju givet. Så jävla glasklart. Så löjligt patetiskt! Hon skrattade högt åt insikten. Allt var ju så förbannat förutsägbart. Så himla enkelt. Hon hade aldrig älskats, därför gav hon istället. Och han hade alltid älskats, självklart tog han. Upprymdheten över den plötsliga vetskapen fyllde Liv. Ingenting förändrades ju på eget bevåg. Från och med nu gällde det att inte trampa samma gamla fotspår. Här skulle ett sidospår uppsökas. En avstickare. Snabbt som ögat. Det skulle förändra hela tillvaron. Och Vännen skulle faktiskt stå för middagen. Om han nu dök upp, vill säga. Sig själv brukade han allt som oftast servera de läckraste måltider, smeka sinnet innan han övergick till kroppen sin. Fy fan, som Liv äcklats. Som hon också avundats. Och det var det oroväckande. Att hon känt svartsjuka. Det var inte friskt. Herregud vilka komplimanger han förärat sig själv. Hävdat att andra upplevde honom som den store förlösaren. Minsann borde Liv vara tacksam över att han valt henne, då så många andra stod på tur. Väntandes efter något slags kösystem. Hon hade verkligen sett till att förringa sig. Kravlat i dyn. Låtit honom få fritt spelrum. Upplåtit hela arenan för hans enmansshow. Nej, felet var definitivt inte bara hans. Liv var den fullkomliga möjliggöraren. Patetiskt! Och för en sådan man, ett sådant kräk, uppehöll hon platsen i sitt förljugna hjärta. För honom, lika omöjlig till förändring, som hon själv verkade vara. Teoretiskt fungerade det mesta. Men svårigheten till beteende och attitydförändringar var allmänt känd. Hur mycket hade det inte forskats och experimenterats inom detta område. Ändå gick psykologer, terapeuter och psykiatriker i väggen gång efter annan. Skam den som gav sig. Och hur mycket litteratur i ämnet hade inte lagts fram som revolutionerande och banbrytande i sitt slag. Borde inte hon Liv, försöka sig på något i den genren, apropå författandet. Att sätta sig på alltför höga hästar, skulle bara förlama henne efter fallet. På bokfronten intet nytt.

Hörde hon inte vargarna utanför? Ylandes? Spetsade inte katterna öronen, innanför? Hur kunde fantasin spela henne sådana horribla spratt? Detta var knappast fair play. Liv som lovordade sin fantasi högre än någon annan egenskap. Var detta tacken? Vännen som tillskrivit henne galenskapen för den och rasat då hon försvarat sig. Fantasin tillhörde hennes livsvillkor. Lika nödvändig som syre. Som dryck och föda. Som älskan. Som...faktiskt…var oumbärlig. En reell värld var halv utan sin motsats. I Livs fantasi, eller snarare värld, brukade hon vandra naken, omgiven av den ljuvaste värme och hänsyn. Där mannen hette Vilja och hon själv kunde skilja ja från nej. Rätt från fel.

- Jag vägrar falukorv!

Liv vrålade påståendet rakt ut i luften. Kanske för att porta de ihärdigt påträngande tankarna. Fast hennes tankar brukade normalt förflytta sig i raketfart. Ibland hängde hon inte med själv. Nu var det middagsbestyren som pockade på uppmärksamhet. Varför inte strömming? Som Yngst älskade. Den knaperstekta i smör med rödbetssallad och persiljestrött mos. Själv föredrog Liv den sotad, med pressad potatis, dillskirat smör och massor av lime. En kall Carlsberg var nog aldrig så välkommen som till denna rätt. Mums. Fast strömmingen var snart ett minne blott. Detta havets silver vågade man inte längre ner i sin dreglande strupe. PCB-halten var åt helvete för hög. Den gav gen och fosterskador. Kvicksilvret ströp fertiliteten. Ja, hela den lilla firren minskade drastiskt inlärningsförmågan, skrumpnade testiklarna, gav sömnrubbningar, talfel, kolera, pest, digerdöden...fan och hans moster. Ändå var den rena barnleken i jämförelse med BSE-syndromet. Kött hade förvisso aldrig hägrat lika mycket som fisk, men tillräckligt hade hon nog fått i sig för att känna de första symtomen. So fuckin what? Bara ungarna gick fria. Vad var vi för en djävla mänsklighet som orkade gå vidare med denna tunga börda. I jämförelse var Livs lilla privata, ingenting. Nu skulle syndafallet ha varit mer begripligt än tidigare. Fast kanske onödigt ändå, med tanke på att mänskligheten alldeles snart skulle utplåna sig själv förutan hjälp. Varken föda, friskt vatten, syre eller rena tankegångar skulle finnas att tillgå framöver. Ingenstans på jorden,. Inte ens bland dessa renlevnadsidkare som aldrig manipulerat med en enda råvara eller ynka liten cell. Eller ens varit i närheten av en clooningsidé. Men det har alltid varit de stackars oskyldiga som fått betala kalaset. Sedan begynnelsen hade förövaren sökt sin syndabock. Inte var det nazistsvinen som fick galna kosjukan (även om de redan betedde sig så och vore förtjänta av den) och inte var det de penningkåta makthavarna som svävade ovanför skiten, trots att de stank värst. Nej, de bara vräkte den ur sig. Förbannade tillvaro! Förbannade existens. Det var tamejfan en skam att tillhöra mänskligheten. Men vad i helvete skulle man ta sig till? Förutom att antingen kvävas av rädslan inför PCB-halten eller att faktiskt äta ihjäl sig av strömmingen.

"Det är synd om människorna" hävdade Strindberg. "Det är inte lätt att vara människa, man borde vara skomakare istället". Farmor! Livs farmor, den underbaraste, mest godhjärtade varelsen på jorden hade alltid ett ordspråk eller talesätt för varje situation. Nu hade Liv behövt den gåvan. "Saliga äro de smalstjärtade, ty de kunna skita på flaska". Just den varianten kunde Liv inte härröra till någon speciell händelse med sin farmor, men frasen var kul i sig. Humorn var farmoderns signum. Med den i sinnet var ingenting mer gravallvarligt än att skrattet halkade steget efter. Det krävdes en stor klokskap för att kunna bibehålla sin humor i denna sargade värld. Men den förutan hade kanske till och med styrkan fått ge vika under armod och svårigheter. Ett enkelt liv hade hon knappast haft, Livs farmor. Men ett rikt, på grund av både generositet och storsinthet, vilket återskänkt just detsamma från hennes nära och kära. Farmor, farmor! Tårarna gick inte längre att hejda. Strida strömmar rann utmed Livs kinder. En kittlade mungipan och slickades in av tungspetsen. Salt vatten. Hav. Så många tårar som gråtits för att fylla haven. Fast de fälldes ju också i glädje. Om Livs kom ur sorg och saknad, eller glädje och...saknad... var svårt att avgöra. Som så oändligt många gånger tidigare i livet tröstade hon sig nu i farmoderns knä. Det enda knä som egentligen berett henne plats. Hon mindes och försökte stanna kvar i känslan. Blev stilla struken med farmoderns ömma hand över håret, och försjönk i trygghetens efterlängtade rede.

Fortsättning på del ett följer vid beställning av hela boken.


Andra delen

Med det nyskrivna partituret för allehanda slagverk och blåsinstrument under armen, vek Yngst in på tonsättarcentret i förhoppningen om att detta skulle bli det utvalda. Han såg fram emot att ingå i sommarens symfoniska evenemang, där turnén skulle innefatta samtliga nordiska huvudstäder. Det tjugotvå minuter långa stycke han komponerat var både klassiskt och nydanande på samma gång. Han hade slitit med det under dryga året. Ett helt års komprimerad tid hade resulterat i dessa tjugotvå minuter. Yngst hade namnsatt sitt verk till: Liv. I allmänhet det existentiella och allmängiltiga begreppet, men för honom var det i synnerhet modern han haft i tankarna. Detta slitsamma arbete blev med andra ord en eloge till henne. Kvittrande flöjter mot ett stångande av bastubans våldsamma stötar, till tunga pukor och genomträngande cymbaler gjorde henne säkert rättvisa, resonerade Yngst.

Dagarna vandrade mellan hopp och förtvivlan. Varje gång posten ramlade in i hans brevinkast på den lilla tvåa han hyrde i andra hand i förorten, hann hela hans framtid förutspås. Inte för att han på något vis var synsk, men Yngst var nu begåvad med den intuition man oftast tillskrev den kvinnliga delen av befolkningen. Huruvida den var nedärvd eller miljöpåverkad, ödde han själv ingen som helst tid på att spekulera vidare i. Yngst var en mycket realistisk man, så det var bara att konstatera faktum. Fast detta var nu en gång för alla, inte helt enkelt. Även realismen ägde sina ständiga tvivel.

Först i slutet av april det året päronträden var ovanligt tidigt blommande, kom beskedet. Yngst hade för ovanlighetens skull glömt sin väntan och var i full färd med att skriva ett mindre beställningsjobb för Sveriges radio P4. Den behövde en ny vinjettslinga till ett av sina återkommande veckoprogram. Egentligen bar det emot då detta enligt honom, knappast var av det seriösa slaget. Men hellre prostituera sig i sin egen genre, än att svika sig själv med något helt annat utanför. Visst hade han också tjänat sitt uppehälle genom att assistentvikariera inom vården, men det var så betungande och försatte honom alltid i mer eller mindre förvirrade känslotillstånd. Yngst var högst sensibel trots sin realism, men kunde också konsten att avskärma sig vid behov. Fly. Hans vänner däremot ansåg honom vara både stabil och trygg. Att porta sin egen labilitet inför detta påstående, stärkte honom onekligen. Yngst var samlad. Åtminstone oftast.

Han tog det stora vita kuvertet i handen. Satte sig i den svarta skinnfåtöljen framför femtiotalets ovala teakbord. Fingrade på brevet och tänkte precis öppna det då han ansåg att platsen borde vara mer värdig för detta stora ögonblick, än vad en begagnad möbelsektion i en lägenhet som inte ens var hans egen, kunde borga för. Han klädde sig i den väl använda gråmelerade manchesterjackan och rullade brevet till dess innerficka. En rask promenad till storstadens tunnelbana skulle föra honom ut mot vidare vyer. Han behövde se horisonten, oavsett brevets innehåll. Han älskade att vandra runt på Djurgården. Längst ut mot vattnet stannade han. På vägen hade han köpt sig ett äpple och detta pockade nu på i fickan. Lika bra att äta det först. Några änder kivades i vattenbrynet och deras snattrande fick honom att småle. Han kastade ett par tuggor till dem för att stegra lätena ännu mer. Nyheternas ständigt pågående skrämselpropaganda beträffande fågelinfluensan som skulle skörda sina offer, var som bortblåst. Yngst älskade naturens liv och fåglarna inte minst. Funderingar kring ett musikaliskt stycke där naturens egna ljud var det enda som skulle ingå, hade lockat honom under en längre tid. Nu framstod själva tillvägagångssättet mycket klarare. Det skulle bli ett lustfyllt och lättsamt verk. Yngsts händer fuktades precis som hans panna, då han försiktigt tog fram domen gällande hans närmaste framtid. Han lutade sig mot en av ekarnas skrovliga stam. Började sprätta, höll andan och hukade sig ner. En stor reva på kuvertet gick också genom själva brevet. Typiskt! Men det påverkade knappast läsningen. Han sjönk ner mot marken. Satte sig tungt och andades med en häftigt ljudlig suck.

I djup koncentration med att förtydliga tenorsaxens gång mellan piccolan och fagotten, ringde det på ytterdörren. Yngst strök undan den långa cendréfärgade luggen ur pannan och drack en snabb klunk vatten. Opratad och tandoborstad hann han inte annat.

- Hur har det gått? Har du fått nåt svar?

- Dom sa ja.

Yngst och Mellan dunkade varandra i ryggen. Ett hjärtligt gratulerande åtföljdes av en stunds fikapaus. Snabbkaffe och hårt bröd med sin sedvanliga cheddar. Ett morsarv. De log åt hågkomsten, men stunden inrymde naturligtvis också själva anledningen till firandet.

- Mamma skulle varit mer än stolt, lillbrorsan. Jag vet det! Men jag och Äldst är det

så det räcker och blir över. Sanoy också…absolut! Det är stort! Djävligt stort!

Liv hade önskat sig bli spridd i havet, men då hon oundvikligt tillika oförståeligt svikit sina söner, kunde de göra detsamma. Men det gnagde i Yngst att de istället valt minneslunden. Hur många gånger han än rest tillbaka till ön för att be om hennes förlåtelse, utgjorde inget hinder för att denna resas bikt skulle innehålla detsamma. Han hade plockat vårens sista blåsippor då han steg av färjan. Liv hade älskat dem tillsammans med det rödare utbudet som också fanns i överflöd på hennes ö. Blått blev rött av kalkhalten, hade hon vid ett antal tillfällen förklarat för Yngst. Här i den lilla stadens utkant växte mest de blå, så dessa fick bli allenarådande i buketten. Huvudsaken var ju att hon fick sina blommor och ännu viktigare att han kom. Inte minst för sin egen del. Det var så mycket han egentligen saknade. Det skulle vara för trist att inte ha någon mötesplats alls. Havet var för stort. Och Liv hade ju också älskat ön i sig. Eller? Det var tomt på växter där han tillförde nyförvärven. Nervissnat låg smetat platt på backen. Han rensade med bara händerna och beredde plats för de friskt blå. Fåglarna kvittrade ljudligt. Och starar och björktrastar var i färd med nybyggnationen. Några sädesärlor utmärkte reviren på marknivå. Det var lustigt hur stjärtarna vippade. Ovanför skränade trutarna lika högt som förr. Det sprängde i halsen på Yngst. Ömmade då det liksom knöt sig. Plötsligt dök en grårandig katt upp kring hans ben. Den strök sig ömt mot honom och spinnandet var tystlåtet. Men den spann. Han böjde sig ner och klappade varsamt dess rygg. Pälsen var silkeslen men fällde en hel del, vilket han borstade bort. En vemodig känsla av svikenhet ansatte honom kraftigt. Det var skönt att gråta emellanåt. Men det hade varit alltför länge sedan han fällt några tårar.

- Mamma, varför…fan…morsan.

Katten jamade högt. Då Yngst åter sträckte sin hand över dess rygg, fräste den till och rev hastigt med ena tassens klor och försvann därefter lika snabbt som den dykt upp. Det blödde svagt mellan knogarna, men sved betydligt mer. Han slickade på såret och försökte begripa anledningen till utspelet. Det var märkligt. Han försjönk i tankar som härrörde sig många år tillbaka.

Tillbaka i storstaden förbannade han sig över att inte ha hunnit med ett besök vid den gamla gården. Fast till vad nytta, försvarade han i nästa ögonblick. Nu är nu. Hans tankar krävde nutidsfokusering. Om dryga månaden skulle turnén vara i full gång. Orkestermedlemmarna övade dagarna i ända och Yngst satt allt som oftast i repetitionslokalen. Hans närvaro var oumbärlig eftersom styckets känslighet krävde precision. Allt som oftast ingrep han med handfast vägledning. I hans huvud var varenda ynklig differens av instrumenten ett måste och det var nödvändigt att ge samma perfektion beträffande själva utövandet. Minsta nyans behövdes för att ge rättvisa åt verket. Åt Liv.

Uruppförandet skulle ske på Berwaldhallen. Yngst hade inbjudit nära och kära. Också bekanta mer i periferin var inbegripna. Till och med Astrid, hans före detta flickvän som fortfarande ingick alldeles för mycket i känsloregistret, skulle kanhända ge sig till känna. Egentligen var han mer nervös över detta eventuella möte, än själva styckets framförande. Han hade haft ovanligt svårt att sova, trots insomningstabletten läkaren rekommenderat. Nogsamt hade han aktat sig för att inte blanda med alkohol, eftersom det upprörde för mycket bland känslorna. Han förbannade sin mor som istället skulle ha behövts här och nu. Men vad tjänade detta till? Inget gick att få ogjort. Allra helst inte sådant som var av en alltför smärtsam karaktär. Sådant var bara att försöka förhålla sig till. Att lära sig att leva med. Många var dagarna han inte gjorde annat än att ägna sig åt den läran.

Äldst kom i sällskap med hans och brödernas mormor. Nu för tiden var hon stödd av käpp då den gamla höftprotesen krånglade. Hon väntade på en ny operation, men det var som om allting gått i stå efter förlusten av hennes dotter. Hon var liksom inte sig själv längre. Inte undra på och vem var förresten sig själv längre i sammanhanget? Fast här ståndade nu en glädjens stund. Resten fick åsidosättas under de närmsta timmarna. Yngst välkomnade dem båda med kramar. Han strök sin mormor över kinden och gav henne en kyss på pannan innan han ledde dem till andra raden framför scengolvet. Förvissade sig om att de satt bra och att det inte gjorde för ont i mormoderns höft.

- Din kära, högst gravida svägerska är hemma med barnen. Vi tyckte det var bäst så.
Fast du ska veta att vi verkligen försökte få barnvakt, förklarade Äldst.

- Det är lugnt brorsan. Du är ju här. Men var är Mellan?

Fem minuter innan portarna stängdes kom han inrusandes med ny flickvän. Inte för att han var ombytlig på den fronten, men Yngst tyckte mycket om den tidigare. Därmed inte sagt att den här var mindre älskvärd. Hon var dessutom skitsnygg. Fräsch och med ett brett, vitt leende. Med sig hade Mellan också Sanoy och hennes nyförvärv. Efter många år av lesbiskt leverne hade hon genomgått något slags identitetsbyte och var härvidlag mycket förälskad i den betydligt äldre herren, som hon krampaktigt höll i handen. Yngst hade hört på omvägar att han var skild och hade vuxna barn. Nästan i hans egen ålder. Mellan förklarade att han hämtat upp sin syster med bil, men först kört till fel adress eftersom Sanoy nyligen flyttat in i mannens generösa våning. Naturligtvis hade han vid tillfället helt glömt bort detta och därav förseningen. Pinsamt, men ett faktum. Yngst skrattade lite överseende och gav systern en hjärtlig och välkomnande kram innan han tog mannen i hand. Bad dem alla att sätta sig ner och hävdade att ingen skada var skedd.

- Så sa alltid mamma, påminde Äldst.

Ovationerna var stående från den fulltaliga publiken. Applåderna ville inte upphöra. Denna gång rann tårar av ren tacksamhet nerför Yngsts kinder. Inte heller något öga på de närmsta bundsförvanterna var torrt. Media i form av TV, radio och tidningar höjde efteråt hela konserten till skyarna, genom sina recensioner. Mest utrymme gavs dock Yngst Flöde. Hans känslosamma tolkning av livet, skulle med all sannolikhet bana väg för många kommande engagemang i alla möjliga och omöjliga musikaliska sammanhang. Både vad som skulle gälla de geografiska och musikaliska gränser som han med all sannolikhet skulle komma att överskrida.


Hösten hade alltid påverkat Yngst på det ena eller andra sättet. Nästan så länge han kunde minnas. Nu under den gråkalla promenaden erinrade han sig hur han suttit bakpå Livs cykel och känt de isande höstvindarna mot kinderna. Hårt hade hans lilla kropp tryckt sig mot hennes rygg då hon titt som tätt envisats med sina cykelturer till havet. Hon hade med sitt högljudda skratt tagit Yngst i händerna och dansat på stranden fylld av uppblåst illaluktande släke, inför det mörkgrå havets vitskummande vågor. Orerat stort om fåglar, fastän det hade dånat utav blåsten och inte ens en kråka synts till. Liv hade ljusnat mörkret. Eller i alla fall försökt. Var det därför som något slags vördsamt vemod brukade infinna sig nu för tiden, så fort årstiden var i antågande? Ett lugn som var sällsynt kunde uppstå om ljus och färger samspelade. Det senare stadiet av hösten som enbart erbjöd brunsmet och gråsörja, hade alls inte samma effekt. Den tiden gjorde Yngst bara introvert och allmänt irriterad. Riktigt nedstämd till och med. Den tiden kunde kännas som ren tortyr och borde erbjudit idets dvala även för människor. Och den tiden var nu. Han drog jackan hårdare om sig. Virade halsduken ett extra varv runt halsen, upp över den orakade hakan. Djurgårdens yttersta lockade inte alls som under årets varmare delar. Fast då det blev soligt vindstilla och vit snö, kunde upplevelsen vara jämbördig. Då kunde långfärdsskridskornas utsvävningar ge små uppenbarelser i jämförelse. Men inte nu då kylan kröp in under huden och snudd på lamslog honom. Det var ännu några få plusgrader, men vinden skar hårdare än ren köld. Han beslutade sig för ett besök på Liljevalchs. Fast något kändes inte bra. Kändes inte rätt med själva valet. Det var det där med konsten. Med måleriet. Han älskade det förvisso, men hade svårt att uppsöka platser med konst. Det blev så kluvet. Påminde för mycket. Blå porten och en kopp kaffe skulle säkert vara hälsosammare. Förmodligen inte så mycket folk heller. Han behövde ensamheten när han ville få tonerna på plats. Fast inte ensamheten fullt ut. Det gick bra att se folk, bara de höll sig på lagom avstånd. Som brukligt drog han handen genom sin långa lugg. Förde den bakåt så att håret hamnade på sin rätta plats. Det såg ganska fullsatt ut, trots att det var timmarna mellan lunch och middag.

- Hej! Hej vännen! Kom!

Astrid hojtade med armen i högsta hugg. Hon reste sig och inbjöd Yngst till sitt bord, där även en ljuslockig yngre man stirrade på honom genom trendriktigt rektangulära, svartbågade glasögon. Knappast vad han behövde just nu, men det var en evighet sedan han hört något från Astrid, så han närmade sig lite avvaktande.

- Du är han va? Tonsättaren från Berwald! Vi var där, Astrid och jag. Satt långt bak. Jag
är imponerad. Förresten, Anton…

Den ytterst modemedvetne sträckte fram sin tunna hand mot Yngst som med viss avogsamhet tog den. Antons hand kändes varmt kladdig och ögonen var vattnigare än vad bågarna gav sken av. Yngst kom att tänka på en gammal karikatyrbild, där den ena handen under handslaget vid hälsning liknats vid en död, slemmig fisk Anton var allt lite fisklik, även på ögonen. Som en mört. Astrids blick flackade mellan dem. Yngst uppfattade en orolig krusning över hennes läppar. Precis så hade hon gjort då hon tvekat inför någon situation, ville Yngst minnas. Som den gången då han hade skrikit sina hårda fördömande ord efter henne när hon med huvudet sänkt lommade ut genom dörren. Eller då han vid ett annat tillfälle till och med hade höjt handen, men bara för att sänka den lika snabbt. Nej, då hade läpparna inte skälvt, då hade hon gapat stort. Stirrat tomt. Hon hade bitvis retat honom till vansinne med sina nekanden, men helt utan egen insikt om vad detta hade väckt i honom. För egen del hade han förstått det hela först med distans i bagaget. Gjorde hon likadant än i dag? Så fick han inte tänka och den nya s reaktioner skilde sig säkerligen väsensskilt. Istället log Yngst stort mot Astrid, trots att det var en märkbart sårande upplevelse i det att hon lyckats återfinna kärleken, när han verkade så oförmögen. Musiken fick utan tvivel kompensera mycket i hans tillvaro.

I Yngsts natt hade hon befunnit sig. Oinbjuden i hans dröm, men efterlängtad och högst välkomnad. Han hade älskat sin Astrid både varsamt och besinningslöst, tills hon inte orkat mer. Tills han själv nästan stupat. Som ett upphöjt barn hade hon efteråt somnat i hans trygga famn. Han hade varit större och hårdare än på mycket länge. Tillståndet hade naturligtvis väckt honom och han hade varit tvungen att hjälpa sig själv under täcket. Det hade varit svårt att komma, då bilden av den vattenögda mörten gjort sig onödigt påmind. Men efter idogt slit som snuddade vanmakten, hade han lyckats och somnat om till drömmar av helt annat slag. Han hörde sin mors hjälplösa skrik. En rungande örfil hade förpassat Yngsts far ur hans liv för all framtid. Ju mer han sökte honom, desto tydligare försvann han. Bakom idel lykta dörrar och skrymmande snår tycktes han skönja pappan, men bara för att då Yngst äntligen hann ikapp, få sig ett hånfullt skratt från någon helt annan. Hela tiden sprang hans mor framför honom och låste nya dörrar. Dörrar som var svarta, röda och skärande neongula. Vid öns högsta stup ovanför havet kastade hon nycklarna. Då Yngst hann ifatt, slängde hon sig själv.


Hårdrockskonserter hade han ägnat sig åt vid betydligt yngre år. Alltid farit land och rike runt för att höra banden live. Även komponerat ett par mässor i den andan, hade han lyckats med. Det hände att Yngsts nutida klassiskt moderna symfonier, innehöll stråk av maskerade fragment från den tiden. Egentligen var inte avståndet så stort mellan de båda riktningarna som gemene man i regel tycktes anse. Yngst såg fram emot kvällens death metal konsert på Globen. Det måste vara minst sex år sedan han gynnat stället i ett liknande syfte. Men mellan nutida utlandssymfonier och de på hemmaplan, skulle det kännas befriande att återuppleva gamla tongångar. Han behövde rensa sig. Få ge sig hän. Sådant kostade. Han hade klätt sig i övervägande svart. De gamla jeansen hade varit för trånga, men med hans ekonomi var det inte svårt att införskaffa några liknande, fast av ett mer avancerat och legalt märke förstås. Han hade ju pengar, Yngst. Borde han inte investera i ett bättre boende någon gång? Tids nog, så… En svart kavaj över den mörkgrå polon var läckert. Att de kvinnliga blickarna uteblev berodde antagligen på ålderskillanden mellan dessas bärare mer än föremålet ifråga. Om han ändå vore yngre! Snett framför honom i kön, utmärkte sig en ung kvinna betydligt mer än de övriga i hennes sällskap. Ett rakat, mycket sensuellt format huvud, där hennes svartmålade läppar plutade inbjudande och ögonens kajalstreck framhävde blicken som plötsligt fått syn på Yngst. Han vände sig generat bort då hon upptäckte hans ihärdiga stirrande. Pinsamt! Hon kunde inte vara mer än högst sjutton. Genom vrån märkte han tydligt hur hon efter en överläggning med väninnorna, banade sig väg mot honom. Knähöga svarta kängor utanpå röda nätstrumpor och en svart liten lårkort veckad kjol kom emot honom. Han växte, men rodnade märkbart.

- Du såg så ensam ut. Vill du ha sällskap?

Yngst harklade sig, försökte finna någon lämplig replik, men det var stört omöjligt. På närmare håll var den unga kvinnan ännu mer skrämmande utmanande. Fast på något underligt vis också varm i framtoningen. Hon log med tänder som tycktes vara i överflöd och ännu vitare mot det svarta innan hon upprepade frågan. Det snurrade framför Yngst. Han drog sin hand genom håret, varpå kvinnans spetsprydda hand rufsade till honom ytterligare.

- Du är sötare med lite rufs. Nå?

- Ja tack. Jag vill ha sällskap. Gärna!

- Skaffa det då, gubbe…

Med hånskrattet rungandes återgick hon till varginnorna. Hyenorna. Yngst hade kunnat sjunka genom marken, men stålsatte sig och försökte hålla sig upprätt. Det var ett mandomsprov av mått. Vreden ansatte honom kraftigt, men han stod över av ren självbevarelsedrift. Intalade sig att detta som precis hänt, inte hänt. Det gjorde ont, men hade inte inträffat. Fast han var svårlurad. Vilka djävla snorungar! Och vad annat kunde man vänta sig av ett sådant pack? Han var verkligen svältfödd som låtit lura sig så kapitalt. Vilken djävla looser han var. Kön masade sig närmare entrén. Han borde vänt på klacken och gått, men det hade varit som ett offentligt basunerande av nederlaget. Han såg hur den lilla bitchen försvann in med sina gelikar och snart var de som uppslukade i vimlet. Lika så gott, då behövde han inte påminnas lika lätt om den förnedrande incidenten.

Visst var det enormt att åter ha fått uppleva extasen. Hörselskydden hade varit nog så behjälpliga, men ändå inte tillräckliga för den klart överdimensionerade volymen. Basfrekvensen hade dunkat sig genom den egna hjärtrytmen och gett en svindlande känsla av lätt illamående. Så mindes han inte tidigare uppträdanden. Men det hade varit häftigt ändå. Sanslöst härligt! Så starkt att han verkligen kände sig stympat ensam över att så här efteråt inte kunna dela upplevelsen med någon. Sådana här utsvävningar skulle åtnjutas i goda vänners lag, men vilka av hans nutida vänner skulle ens komma på tanken att gynna något som detta. Han var onekligen ensam. Yngst beslutade sig för att ta tunnelbanetåget till en av söders krogar istället för att åka rakt hem till den avlägsna förorten. Alltid skulle han väl finna på någon bekant att delge kvällens musikupplevelse. I annat fall skulle han dricka sig skönt och välförtjänt berusad. Det var ett bra tag sedan sist. Han behövde bli full och släppa taget.

Tre säten framför honom vände sig den kalrakade kvinnan om. Nu var hon den som rodnade. Rollerna var tydligt ombytta. Yngst smålog överlägset och försökte fokusera på övriga resenärer. Ett äldre par bland i övrigt yngre festprissar satt ihopträngda. Längst bak i vagnen skränade ett fyllo med sprucken stämma någon Taubemelodi. Så pass hann han registrera Yngst, innan blicken hans återvände till den utsatta. Hon hade frånvänt honom ansiktet, men var på väg att resa sig mot utgången för att gå av vid samma station som han själv tänkt sig. Hon sänkte skamfullt blicken i golvet då hon närmade sig, men lyfte den alldeles innan hon passerade Yngst.

- Förlåt!

Rösten viskade fram ordet och ögonen var blanka innan hon sekunden senare var ute på perrongen. Yngst hastade efter. Antagligen kände hon av hans närvaro för hon började småspringa.

- Hallå! Vänta!

Utan att närmare reflektera över sitt handlande, lät han sig impulsstyras, Yngst. Väl framme vid den unga kvinnan tog han henne om axlarna och lät henne genom sin mjuka stämma förstå, att han visst förlät henne. Hon snörvlade till och log ett skyldigt leende som här vid lag var mindre svart. Hon torkade sig under näsan med spetshandskens ryggsida och bad om ursäkt ytterligare ett par gånger. Förklarade också att hennes väninnor och hon vadslagit om vem av dem som skulle våga driva med mannen i kavaj. Att det hela varit ett omoget tilltag som fötts i stundens hetta kunde hon kanske för egen del försvara sig med. Men Yngst hade svårt att ta bekännelsen till sig, hur gärna han än ville. Om detta yppade han ingenting. Kvällen var ju hans. Istället frågade han om han fick bjuda henne på en öl. Hon lyste upp och Yngst kunde inte motstå att återigen attraheras av hennes utstrålning. De presenterade sig för varandra under den första ölen. Hon hette Ellen Lifv och en knivskarp skugga förmörkade med ens ena halvan av hennes väna ansikte. Att det var Yngst som själv orsakat den insåg han omgående. Här gällde det att fokusera på annat än namnet och han gjorde sig extra uppmärksam då hon nämnde att hon studerade antropologi vid universitetet. Alltså var hon äldre än sjutton. Det var betryggande med tanke på festandet. Först efter en delad flaska vin föll åter tanken på hennes ålder, varpå han frågade rent ut. Tjugotvå var ju inte så långt ifrån hans egna tjugossju. Men hon såg inte äldre ut än sjutton eller arton. Och var tydligen ibland inte äldre i sinnet heller. Fast däremellan överraskade hon med en djup insikt i alla möjliga skiftande ämnen. Ellens filosofiska tankegångar gjorde oemotståndliga intryck på Yngst. Hon var enastående. Hon var vacker. Hon var mer än speciell. Och han var på vippen att bli kär. Helt oförhappandes. Självfallet kunde han inte stå emot hennes inbjudan om att följa med hem på en kopp te. Hennes boende var på en av husbåtarna vid söder mälarstrand. Båtens ägare som också bodde på den, visade sig vara en studiekamrat som nu befann sig på en tre månader lång semester i Indonesien. Ellen hade fri tillgång till hela ”våningen”. Yngst imponerades av sättet att leva och kom att tänka på sin far. Han som för länge sedan sålt sitt pick och pack för att införskaffa en liten havsfidra, vilken hade fört honom bort från Yngst mot varmare breddgrader och total glömska. Han hade flytt från son och ansvar redan tidigt, men att lämna Sverige blev så definitivt. Nu överlevde karln tydligen på myten om sig själv som heroisk ensamseglare. De första två åren hade han åtminstone hört av sig genom vykort och något enstaka telefonsamtal, men sådant var nu för tiden ett minne blott. Det gick knappast en dag utan att Yngst portade tankarna på honom. Så även nu.

- Vad hände, du ser så ledsen ut.

- Inget särskilt, vi tar det en annan gång. Vilket suveränt sätt att bo på Ellen, jag blir
helt matt. I och för sig borde jag begripit att någon som du inte går att fängsla i en
vanlig lägenhet. Men det här…wow!


Yngst fortsatte sin upptäcksfärd både gällande Ellen och kajutan. Hon var ett sant mysterium denna förunderliga varelse. Att en husbåt dessutom kunde inrymma så mycket av ett vedertaget hem, var ett under i sig. Som en minivåning där allehanda bekvämligheter tycktes representerade. Både disk- och tvättmaskin. Vattentoalett och dusch. Imponerande! På väggen ovanför Ellens sängplats hängde en fiol. Hon uppfattade att han studerade den med stort intresse. Log intensivt mot honom och blinkade till, men försvann underligt nog i samma veva in på toaletten. Efter bara någon minut kom denna fantastiska skapelse ut endast iklädd ett par svarta spetstrosor. Brösten var förvånansvärt små, men fulländat välformade. Flera tatueringar prydde bröst och mage. Yngst flämtade till och drog ljudligt efter andan. Den snabba resningen i byxorna pulserade så det värkte. Denna kvinnas bröst skulle inte mer än fylla hans handflator, men de var alldeles tillräckliga. Han reste sig för att omfamna henne, men hon beordrade honom att sitta kvar på den mjuka britsen. Med en snabb reflex snodde hon runt så att de spända skinkorna med ytterligare inpräntade tecken gungade till, då hon greppade fiolen från väggen. Lika snabbt stämde hon den med gott gehör och drog dess stråke sakta fram och åter. Yngst var mer än hänförd. Detta var ett magiskt ögonblick både vad det gällde kvinnan i sig, men också för de smekande molltoner hon lät ljuda ur instrumentet. Hon var onekligen en skicklig violinist, trots att några få ackord tenderade det falska. Om denna förmåga hade hon tigit, fast å den andra sidan hade han inte alls nämnt sin egen musikalitet. Denna betagande kvinna var för mycket på en och samma gång. För osannolik för att existera vidare i hans värld. För efterlängtad och ouppnåelig. Ändå stod hon här mitt framför honom. Gungande förföriskt på höfterna i symbiotisk takt till melodin, samtidigt som hon blundande. Det var som om hon vore ett med tonerna, denna siren. Han njöt och kunde inte motstå att krama hårt om den sprängfyllda genom byxfickan. Med ens var Ellen hos honom. Slet i hans bälte och knäppte upp jeansen. Befriade den fångne som hon utan att blinka kastade sig över. Smekte, sög, runkade och gränslade. Hon kom innan Yngst, fastän han var nära att sprängas. I en välvd båge bakåt spändes hon och de vassa naglarna grävde in i hans hud då hennes krampaktigt rytmiska sammandragningar var så påtagliga att de formligen sög musten ur hans kuk. Ur hela honom. Han exploderade inuti denna amazon för att aldrig vilja något annat. Efteråt var hon som en trasa i hans knä. Men det tog inte många minuter förrän ritten återupptogs. Hon var nästan för mycket. Hon innefattade allt, denna Ellen Lifv. Han behövdes inte.

En torkad limpsmörgås med honung och Liptons citronte i påse, blev frukosten Ellen bjöd. Hur kunde något så trivialt smaka så bra, undrade han och gav hennes tatuerade korp på axeln en lätt kyss då hon serverade honom. Natten var fortfarande för magisk för att nämnas högt, men trevande försök till att lära känna varandra på andra plan gavs företräde.

- Berätta om dig nu. Jag vet ju nästan ingenting. Bara var du bor, hur gammal du
är och att din mamma hade samma förnamn som mitt efternamn. Jag vill veta
mer.

Fortsättning på del två följer vid beställning av hela boken



Tredje delen

Vera stod i klipprummet. Att förlika sig med datoriserade redigeringsprogram var i hennes värld enklare än att koka ägg. Den tidigare kortnovellsfilmen hon gjort på sin fritid, hade utnämnt henne till en av årets mer spännande nykomlingar och banade nu väg för denna nya filmsatsning. Hon hade fått både ekonomisk hjälp och tillgång till filminstitutets lokaliteter. Även viss behjälplig produktionsassistens hade ingått genom ett professionellt filmteam. Veras totala brist på gängse förfaringssätt, hade gjort att hon haft svåra problem med att delegera folk i hur hennes manus skulle tydas och arbetas fram. Hon hade ju haft allting glasklart i huvudet, men mer än så var det knappast. Hennes inre bilder hade ju sedan hon varit barn funnits som ett bredvidgående. Fantasivärlden lika reell som den verkliga. Därför hade manuset mest bestått av tecknade stolpar och kryptiska koder, så det hade blivit nödvändigt att konstant förklara sig. En regissörsuppgift hon bitvis växt ikapp. Men det hade varit krävande, fast funktionellt. Förvisso tagit alltför mycket tid i anspråk, men som sagt, fungerat. Vera hade alltid blivit snabbt omtyckt oavsett vad hon än företagit sig, eller var helst hon hamnat. Så även denna gång. Överseendet beträffande bristerna hade varit stort.

”Innanför bodde vargar”. Inte speciellt länge hade hon behövt grunna på filmtiteln. För henne hade det egentligen från början varit ganska uppenbart hur manuset skulle iscensättas. Att vargarna, eller snarare rädslorna krävt stort utrymme var självklart, men också underförstått. Filmen handlade om Veras farmor Liv. Om hennes visioner och som sagt, farhågor. Fast med tonvikt på det positiva. Vera hade skapat en poetiskt suggestiv och stark berättelse. Hon hade lyckats med konststycket att förmedla essensen i förlagan på ett respektfullt och älskvärt vis. Inte inkräktat innanför integritetens snåriga gräns, men snudd på ändå raderat skiljelinjen mellan personligt och privat. Under arbetets gång hade Vera inte bara kommit närmare sin döda farmor vilken hon aldrig träffat, hon hade också känt sig sällsamt symbiotisk och införstådd med henne. Så lika de verkade vara varandra. Det hade alltid funnits ett odefinierbart tomrum i Vera, något som farmodern bitvis nu höll på att fylla. Att ha arbetat så intensivt om än indirekt med sitt eget ursprung, hade oundvikligt stärkt Vera. Många pusselbitar hade fallit på plats. Detta hade varit den allra största behållningen med hela filmprojektet. Det var också just detta som skulle bestå.

Bara några få skådespelare hade Vera låtit figurera på avstånd och i första hand då ordlöst, sånär som citerandet av några dikter. Berättelsen talade sitt suggestiva språk, genom bildfragment, fotografier, målningar och inte minst naturlyriska scenarier. Vera hade i ett begynnande skede talat med sin far om idén och han hade först verkat tveksam till denna, som till så mycket annat nu för tiden. Vera visste att tveksamheten som brukligt skulle ge med sig, men det kunde ta sin tid. Yngst hade efter skilsmässan från Ellen för mer än tjugo år sedan, funnit sitt livs kärlek i Tanja, som var en några år yngre estniska och därefter levt med henne under de senaste sexton åren. En strålande klar höstmorgon för åtta månader sedan då färgerna eldade sitt allra mest intensiva, hade denna kvinna som vanligt cyklat till sitt arbete. Efter bara några få minuters cykling hade hon mejats ner av en rattfull bilist, vilken nu avtjänade ett alldeles för kort straff för den oförlåtliga handlingen. Hur som helst och precis så som Vera trott, så hade Yngst veknat då han sett hur dottern brunnit inför denna uppgift och därför lovat att bistå med både berättelser och i första hand musik och andra ljudeffekter. Hans första musikaliska storverk ”Liv”, underströk filmens själva grundtanke och gav en rättvis upplevelse till själva händelseförloppet. Den knöt också ihop som en röd tråd av vad som annars kunnat misstolkats, eller till och med förbisetts. Hela filmen hade sitt ursprung ur Livs gamla manus, vilket Vera funnit i en gammal halvtrasig kartong på vinden i Äldsts sommarhus. Det hade varit av en ren tillfällighet att detta upptäckts och inte gått upp i rök i majbrasans lågor, där all annan gammal bråte åkt med efter den vanliga vårröjningen. Vera närmade sig de trettio, men besökte fortfarande skärgården så ofta hon gavs möjlighet. Sommartid i synnerhet. Enligt henne hade det inte varit en sommar om skärgården uteblivit av den ena eller andra orsaken. Hennes speciella relation till farbrorn och fastern var djupt och fast trygghetsgrundad. Enligt Vera skulle väl ingenting någonsin kunna få den att rämna. En välsignelse i tillvaron, då så mycket annat än i dag var skört. En skörhet hon faktiskt lärt sig att behärska. En skörhet som var tvetydig och som inte enbart bromsade, utan lika ofta utvecklade hennes sensibilitet och goda intuitionsförmåga. Med den följde också en slags varm medmänsklighet och förståelse för samhällets mest utsatta och svaga. Antagligen var det därför hon valt att arbeta inom vården. Med fysikt handikappade. Hon var stark och frisk i sin aningen kraftiga kropp och hade en energi och envishet som sporrade mot idel nya utmaningar. De psykiskt ambivalenta hade hon svårare att förhålla sig till. Bland dem fanns för mycket som påminde henne om den andra slags skörheten. Fast när människor i hennes egen närhet mådde dåligt, hade hon utan att reflektera närmare, tagit till sitt eget knep och tillvägagångssätt för att få dem att må bättre. Måleriet. Vera erbjöd utan att veta om det, sina skyddslingar en slags bildterapi som blev förlösande. Detta utan att egentligen analysera vidare. För henne var det bara en förlösande akt där färger och formers sätt att växa fram, återskapade den förlorade tilltron. En gåva hon gärna delade med sig utav.

Mitt i pågående arbete fick Vera det ledsamma beskedet att hennes mor Ellen än en gång blivit inlagd på hospital för sin psykiska ohälsa. Ellen hade under årens lopp fortsatt att blomstra och vissna om vartannat, men dalgångarna hade varit djupare än höjderna och för varje gång hon befunnit sig i dessa, hade hon också stannat längre. Bitvis blivit hon totalt onåbar. Inte brytt sig om tid och rum. Ännu mindre sig själv. Hon var en skugga av sitt forna jag. Det blev ett tungt ansvar för Vera att besluta om omhändertagandet av modern. Antagligen skulle hon få vårdas där mer än länge. Det fanns också så påtagliga effekter av all medicinering att Ellen emellanåt dessutom påvisade en slags demensartad sida. Enligt doktorerna var det all psykofarmaka som hade påskyndat den tragiska processen. Att välja mellan kolera och pest är och förblir en omöjlighet.

Vera och Ellen hade så lite kontakt med varandra nu för tiden, men det svåra ställningstagandet i vårdfrågan, gnagde så djupt i Vera att det kändes som om någon tuggade sönder henne inifrån. Vera sökte upp sin far som hon däremot hade en god relation med, men på något vis kändes det som om han inte varken orkade eller ville bry sig längre. För hans del var och förblev Ellen ett avslutat, mycket sorgligt kapitel. De goda utgjordes naturligtvis av Vera. Hon gladde honom mer än någon annan. Kapitlen med Vera var de mest märkvärdigt stora i hans brokiga livsbok och hennes välbefinnande var absolut viktigast av allt. Därefter följde Tanja. Hennes öde gjorde i sin tur att han nu kände sig oförmögen att bistå dottern fullt ut, när hon som bäst behövde honom. Sådant svek, rev och slet i hans fadershjärta.

Efter sjukbesöket den femte veckan, kunde Vera skönja en liten förbättring hos Ellen. Hon hade bett om dagstidningen Vera haft i väskan. Ett svagt intresse för omvärlden var i Veras ögon ett stort framsteg. Lättare om hjärtat och mindre tyngd i benen, sprang hon nerför trapporna mot entrén. Tvärstannade dock när en hålögd, blek och ovanligt mager Sanoy kom in genom porten. Först stirrade de bara på varandra. Det måste varit mer än tio år sedan hon träffat sin ”faster”. Sanoy bar en bärnstensfärgad sjal virad runt huvudet. På något vis var hon enastående vacker, men samtidigt nästan genomskinlig och egentligen inte det minsta uppseendeväckande. Men det var något lugnt och nästan sakralt värdigt över denna späda kvinna, något som Vera tidigare aldrig uppfattat. Hon hade närt en helt annan bild av fastern. Sanoy andades häftigt efter omfamningen och föreslog dem att sätta sig ner i väntrummet för att språkas vid ytterligare en stund. Det var först om tjugo minuter hon hade sin inbokade tid hos kuratorn. Hon berättade att hon hade opererat bort hela den kvinnliga härligheten, men att det inte gjort någonting eftersom hon ändå var för gammal för att skaffa barn. Hon skrattade hest och torrt. Humorn var i alla fall oantastad. Pågående behandling hade gjort att hon magrat av, men hon skulle absolut fixa det här också. Det fanns absolut sånt som var betydligt värre. Det visste väl hon. Dessutom fick hon ju stärkande samtal av en enastående kurator. Det var ett sådant hon nu skulle infinna sig till och det var ju så praktiskt med färdtjänst eftersom hon numera levde ensam och bilrackarn hade följt med karskrället, förklarade hon. Vera hade klara problem med att finna de rätta orden, så Sanoy tog hennes händer i sina och tryckte dem hårt.

- Ssssh. Du behöver inte vännen…lilla hjärtat…

- Men det är så jävla orättvist i den här förbannade pissvärlden! Helvete! ….Förresten faster, brukar du måla?

Vare sig Yngst, Mellan eller Äldst hade någon som helst vetskap om vad som

hade skett i den alltför avlägsna systerns liv. Det blev Yngst som informerade vidare efter Veras hjärtslitande information. De tre bröderna hade i och för sig inte heller haft någon diger kontakt sinsemellan, men nog visste de ändå vad som försiggick i varandras liv. Det hela resulterade i en smärre syskonträff där Sanoy motvilligt blev huvudattraktionen. Under gråt och skratt lovade de varandra att aldrig någonsin mer vara frånskiljda under så lång tid framöver. Något Sanoy tyvärr bröt ett halvår senare. Denna svurna ed fick ge vika för sjukdomen. Strax innan jul detta år somnade hon in utan minsta motstånd, lugnt och stilla. Detta efter månader av plågsamma överlevnadsförsök och bröderna beslutade sig för att ge sin syster den allra sista vilan hos Liv. Det fanns ju ingen annan för henne och Livs kärlek hade ju räckt till alla. Så skulle allt Liv ha velat ha det. Dottern hos sig.

Det var en snål och blåsigt kall stund under begravningsakten på den numera alltför sällan besökta ön. Faktum var att bröderna inte samlats samtidigt hos Liv sedan hennes egen begravning. Och nu var det deras systers tur. Till och med den nittiotreåriga, rullstolsburna mormodern som levde i en liten tvåa i ett nybyggt servicehus, hade övertalat barnbarnen om att resa med. Hennes man befann sig på långvården och kände inte ens skillnad mellan natt och dag. Mormodern hade alltså insisterat på att följa med, trots att det skulle bli ett omak för hennes kära pojkar. Men det var ju inte bara för flickan Sanoys skull, hennes egen dotter borde allt få en påhälsning hon också. Det var ju evigheter sedan sist. Omaket var det sista någon annan än hon själv tänkte på, snarare rädslan över huruvida den gamla skulle orka med strapatsen eller inte, var vad som oroade hennes kära pojkar. Men hon var segare än martallen. Knotigare också för den delen.

- Vi måste umgås mycket oftare, fast inte här, sa Vera.

Filmandet fick anstå ytterligare en tid. Just nu var svårt med den koncentration som krävdes, ändå visste Vera i alla fall hur hon skulle få till slutscenen. Någonting om att vatten kunde vara tjockare än blod, skulle jobbas fram i starka bilder. Någon vårlig springfors framfart kanske. Då skulle åtminstone Sanoy få en upprättelse, oavsett var än hon nu befann sig.

Fortsättning på del tre följer vid beställning av hela boken…