Korpar kommer inte från Korpilombolo, men flyger över Fridhem

Det var som att trampa vatten. Samma fenomen. Fast högt ovanför. Hon hade flugit sedan barnsben. Sedan barnsvingar, Alma. Inget märkvärdigt i sig. Nej, märkvärdigheten tillstötte först då flygandet uppdagades. Som en följd av detta blev nätterna de mest eftertraktade. Fast konstigare än själva flygturerna, blev ändå att den mänskliga tröttheten aldrig ville infinna sig. Trots att Alma sov alldeles för lite. För sällan också för den delen.

Förtjusningen var total. Om dessutom månljuset var starkt ansattes hon av ett fullständigt, obändigt lyckorus. Minsta cell, varje ynka atom i kroppen, fylldes av den självklaraste medvetenhet vilken aldrig annars, ens gick att snudda vid. Högt där uppifrån mot ner, klarnade de flesta så diffust, mänskliga frågeställningar. Där uppe, innan ner, var det som att allting faktiskt existerade på en och samma gång. Och på riktigt. Illusionslöst. Alma befann sig under flygningarna mitt i den stora visionen.

Sov gjorde nu de flesta man förväntade sig. Nästan öde låg omgivningen. På bara fötter kändes den aningen kylslagna marken bara vänligt välkomnande. Alma klappade katten som dök upp från ingenstans och välvilligt strök sig mot hennes ben. Tankar utbyttes och hon fick vetskapen om att det just försiggått ett bestialiskt mord på en av skogens små. Utan hunger som försvar. Sådan var nu djurens lag. Hennes?

Först efter midnatt hade de stämt träff. Den förunderliga vännen skulle som vanligt möta upp vid den gamla skeppssättningen. Stället där de träffades den allra första gången. Det var många år sedan. Alma hade då frågat honom om han kom från Korpilombolo, varpå han med sitt kraxande skratt förklarade att platsen här, allt var ett godare val som hemvist. Ett riktigt gott land. Att han också föredrog det goda för att befria sig från den gamla efterhängsna vanföreställningen kring hans släkte, hade hon också blivit varse. Fast då hade Alma inte begripit. Kanhända gjorde hon det nu. Hur som helst hade han blivit en skicklig och mycket god instruktör. Förutom allt annat, han visat sig betyda för henne, Alma. Egentligen var ju alltihop hans förtjänst. Fastän han hävdade att han om möjligt endast påskyndat förloppet. Alma var honom evigt tacksam. Alma älskade sin vän.

Över ängets fotmjuka mossa, där spindlarna kämpade för sin försörjning, blev hon tvungen att nästan sväva fram. Akta. Bakom stenrösen anades de små. I sådana lägen var hon aldrig rädd. Inte ens för troll och annat otyg heller. Under dagen skulle trollsländorna, vilka nu drömde ljusets drömmar, eskorterat henne. Vägen till mötesplatsen gick nämligen förbi ett av det goda landets träsk, där sländor och fjärilar dansade till de grönaste toner vattnet så välvilligt spelade. Vännen hade erbjudit henne de små bevingade som oemotståndliga delikatesser. Alma hade avböjt.

Det var som om den blå timmen dröjt sig kvar. Den riktigt djupblå, närapå violetta. Skuggorna kring de gamla mannastenarna hade aldrig velat henne illa. Det fanns ljusblå skuggor. I väntan på vännen kunde skuggorna nästan helt försvinna. Redan på avstånd förnam Alma hans älskade skepnad. Blodrusig inombords närmade hon sig. Genom samma öga såg de varandra. Vännens sidensvarta mjukhet omfamnade Alma som aldrig någonsin skulle bli tryggare än så. Aldrig någonsin närmare än så.
- Vilken stjärna blir det i natt, undrade han generöst.
- Aftonstjärnan, min älskade…
Trampandet iscensattes. Han bredde sina vingar och Alma armarna. Uppmaningen om att hon borde hålla sig nära honom var överflödig. Ansvaret han visade, respekterade naturligtvis Alma, även om det vore enklare att bara få ge sig hän i alla avseenden. Kanske var själva ansvaret en förutsättning för just detta? En bekräftelse på här och nu. Ovanför dem klirrade det av galaxens alla kristalltoner. Frysta och tinade om vartannat. Som ekon mellan då och vad som komma skulle. Alma snuddade vid dem. Melodin etsade sig kvar. Den hon hädanefter ofta skulle nynna. Oftast för sin vän.

Det var som om tyngdlösheten också friade tankarna. Så huvudlätt som högt häruppe gick

aldrig att bli nedanför. Alma älskade tillståndet. Alma älskade. Alma öppnades. Alma var. Vännens fjäderskrud gnistrade ikapp med nattens tröstelyktor.
- En evighet under oss ligger Korpilombolo. Minns du? skrattkraxade han som den gången.
Alma gav honom en flygande kyss. Gnistrande av stjärnstoff och realiserade längtor.
- Tänk om flera kunde…

Gud bodde ibland på Aftonstjärnan. Mer sällan på jorden. Fastän Alma lättat tankeskörden kom det jordiska tillbaka om hur hon faktiskt erfarit Gud i vallmoblommans allra rödaste. Både i djärvhet och rädsla. Som den sanna indianens röda. Också i cikorians ödmjuksblå och när himlens moln var lammungevita. Det hände att Gud gav ro åt Fridhem, där hon brukade vandra om vår och försommar. Om höst och vinter. Tider då doften blev mer än sinnlig beroende på blåsippor och kaprifol. Eller dödligt ren av narens avskalande kyla. Absolut slängde sig Gud utför vårforsens fall. Det hade Alma sett. Med egna ögon. Med vännens. Visst fanns Gud därnere! En gång hade Alma sett Gud i en mans blick. Det var svårare. För där levde också andra gudar …Sådana fanns inte på stjärnan.

Aftonstjärnan målade både korp och människa vita. Tonerna tilltog och fyllde deras strupar mot bristningsgränsen. Alma flög som aldrig förr. Upp och ner, fram och tillbaka. In och ut i ljuvaste förening. I cirklar och lustiga spiralformationer. Leken livade upp universum. Stärkte tilltron till jorden. Huruvida ögonblicket var sekundkort eller oändligt var oviktigt. Det var. De var. De två. I oändlig förening. Natten var sällsam. Evighet efter evighet omslöt den oändliga kärleken. Högt upp fanns inget hinder. Alma önskade alla dit.

- Jag vill att människorna flyger!
- Människors tankar vill inte, förklarade vännen.

Ovanför molnen fanns ingen tid. Det var den mänskliga, som återförde Alma. Vännen hade kunnat stanna betydligt längre, men var som sagt ansvarsfull nog att inte dröja. Och tillräckligt uppfylld. Genom gryningen mot markytan, vilken glödgades av morgonsolens leende, återvände man en än gång till den föreskrivna mötes och skiljeplatsen. Enkom för att avtala nya möten. Runt omkring var många himlar. Några bar Alma med sig. Sådana var oumbärliga vid behov.

Katten kom emot. Ur käften hängde rovet. Almas toner brast. Korpungar måste flyga.