Den stenlagda husväggen hade Maria Ran själv staplat. Panoramafönstret var det enda av storhetsvansinne hon erkänt sig till. Ynka små treglashistorier skulle ha varit ett hån mot Ägir. Maria brukade kalla sin insjö vid detta tilltalsnamn. Mer behövde hon inte. Att släcka lusten i hans välfyllda gom var det enda som gällde.
Sådant djävla trams! Taskig inledning på en ruggig deckare i övrigt.
Monica drog solhatten över ansiktet, och kastade det nästintill färdigskrivna manuset mot gräset en halvmeter från själva bryggkanten. Utan att förvissa sig om huruvida det verkligen hamnade där eller inte. Det var skönt att sträcka ut sig på den trästickiga bryggan så här i början av sommaren. Vattentemperaturen var antagligen för badovänlig, men härligt befriande var det ändå. Trutarna skränade som vaktposteringar i skyn och en enveten humla morrade runt öronen. Stråk av vild citrontimjan nästlade näsborrarna. Semester. Äntligen semester! Och i skärgården dessutom. Monica hade fått den stora ynnesten att förfoga över en kollegas sommarparadis under helgen. Hon beslutade sig för att slutföra detta sitt stolta förstagångsalster, vilket hon egentligen var mer än tillfredställd med, vid denna vidunderligt sköna plats. Rättvist och gengäldat. Det var en svindlande upplevelse att snart ha rott iland ett sådant projekt som romanen. Förvisso en deckare, men av de två alternativ som verkade borga för nyutexaminerade författare, så var det i alla fall bättre att skriva en ren fiktion än att dra sig själv utan och innan i ett rent terapeutiskt och vämjeligt syfte, som annars var brukligt. Tids nog skulle hon få ett större episkt verk på pränt. Absolut. Eller en diktsamling kanske…
Det blåste kyligt. Monica måste slumrat till under en god stund. Molnen hade mörknat och hastade på. Typiskt!. Adjöss och goodbye med hennes helg i skärgården. Plötsligt stillade sig vinden och ett mjukare duggregn gavs företräde. Monica mindes barnets inställning. Det var ju mycket varmare i vattnet när det regnade. Hon log åt tanken. Klädde av sig, vek jeans och jumper i en prydlig hög och skylde dem mot vätan med handduken.
Vattnet var inte alls varmare. Ändå märkligt nog behagligt. Någon längre simtur skulle det inte bli, men ut mot bojen kunde hon ju ta sig. Monica kunde inte låta bli att undra vad som egentligen fått den att fästa sig där. Hon närmade sig. Kände en märklig dragkraft från midjan och neråt. Som om något höll henne tillbaka. Herregud! Vad var detta? Hennes kropp blev allt annat än följsam. Den gick inte att vända, trots att det inte kunde vara mer än tjugo meter till bryggan. Monica försökte sparka och slå vilt omkring sig. I en allt snabbare takt slets hon mot bojen. I den ena ögonvrån hann hon uppfatta namnet Ägir på bojens nedersta del. Huvudet var ännu rörligt. I ett vitt pappersarksband från stranden seglade hennes utspridda manus upp. Alldeles nära. För att även de, sakta virvla neråt.