Manligt havsmöte

För honom var havet kvinnan i hans liv. Den gåtfullt oberäkneliga näst intill frånvarande, tillika tryggt närvarande. Hans stuga stod närmare vattnet än nödvändigt. Fast för honom var detta ingen onödighet. Det var ett livsvillkor. Att kunna känna den älskade med utsträckta armar var en gåva aldrig att förbyta. Han var rik. Låt oss kalla honom Viking. Låt oss använda detta förpliktigande namn på en man som honom.

Viking hade lagt ut sina skötar i hennes oumbärliga sköte. I den arla morgonstunden skulle hennes silver plockas ur nätets revor av hans flinka fingrar. Han skulle omvandla silvret till guld. Log åt sitt alkemiska förfaringssätt. Att röka böckling hade blivit den allra viktigaste försörjningen som han numera ägnade sig åt. Bredvid själva nätborningen då. Den kunskapen behärskade han på samma vis som hans far och farfar gjort. Viking slog bort tanken på att sysslan skulle gå i graven med honom. Fast… än fanns det hopp. Tills dess, havet.

Nej, han skulle aldrig kunna ge upp detta stora i utbyte mot någon livs levande varelse. Det visste han av erfarenhet, Viking. För länge sedan hade den flicka han förtjust utsett till sin livskamrat och vän kommit att bli en fiende. Hans revirutmärkta territorium hade lamslagit den vettskrämda, då hennes rival piskat stålkantat, knivskarpt vågskum över fönstergluggarnas rutor. Det hade skallrat som om den lilla stugan skulle rämna vilket ögonblick som helst. Viking hade bara stålsatt sitt egen skärpa. Mot den starkaste kvinnan tampades han hellre. Därav ensamheten. Men hoppet var som sagt, seglivat.

Det var inte så mycket strömming som bjöds denna morgon. Solen höll precis på att vakna ur sin purpurfärgade nattslummer och snart nog skulle den suga fukten på ekans tofter. Så här dags på morgonen var fisken nyvaket lekfull. Viking lät den sprattla i takt med årtagen. En halvmeters lake kastades överbord då han insåg bekymret med att flå den. Egentligen hade han inte varit så begeistrad av den arten. Förutom vad som beträffade dess yttre då. Som ett nutida förhistorikum. Två bleka spättor, små så att huvudena fastnat i de ynka maskhålen, behöll han. Förr smakade de inte tran som nu, men sådana här miniflundror var fortfarande friska. Inte ens den eftertraktade piggvaren dög längre. Strömming var det som gällde. Den var en vandrare och bibehöll sig därför. I brist på gös och abborre.

Han hoppade vig som en katt ur fören och drog som brukligt upp den tjärsmorda ekan över den tvärlagda stocken. Den låste bättre än tamparna. Årorna ställdes mot det lilla rökeriets gavelvägg innan skötarna hängdes för rensning på slanorna spända med tre meters mellanrum. Katterna strök kring i väntan på vad som skulle trilla ur. Den ena hade utvecklat ett slags inbyggt fångstredskap genom att rätvinkla den klospända tassen och på detta vis hjälpa silverfödan i den glupska strupen. Viking skrattade högt. Torkade svetten ur pannan, trots att solen inte stod högre än vassruggen framför. Han spejade ut över hennes vatten. Sel i väntan på vad. Det skulle bli en lugn dag. En dag av allehanda göromål. Mot kvällen skulle han åter vaggas i den älskades famn.