Mellan Doft och stank

Hämtat ur barndomens halvt dolda minneskatakomber.

Från mitt Pershagen till morföräldrarnas Mälarhöjden, var det ljusår emellan. Som om besöken var destinerade en annan planet. Fyra ynka mil kändes oändliga och minst sagt sprängfyllda av de intryck som skulle komma att sparas för tid och evighet.

Med kånkandet på de beigebruna resväskorna av läder i händerna och oss ungar i försvarligt radat släptåg, tog föräldrarna oss först till den närmsta staden Södertälje, med hjälp av den röda landsbygdsbussen, vilken gjorde en lov ungefär tre gånger per dag genom detta lantliga lilla samhälle jag växte upp i. Bara det, en oförglömlig upplevelse i sig! Redan vid Södertälje central förstärktes sinnena och ett ofrånkomligt pirrande i magen och benen blev resultatet. En ovanlig värme av spänning och närapå skrämd förväntan uppstod också mellan benen, då det rostbruna tåget som luktade sötsliskigt blod, eller snarare bränd metall, skulle äntras mot Stockholm. Den där andra, betydligt mycket större och obegripliga världen. Nervositeten över att falla ner och krossas mellan vagnarna och perrongen gjorde att jag krampaktigt höll mammas hand hårdare än hon ville. Tänk att trampa fel…

Redan vid påföljande stationsuppehåll skulle tåget bytas. Skulle vi hinna? Skulle samtliga av oss hinna? Varför minns man bara de kalla, snöiga eller regntunga resorna? Tjutet och svartröken från inbromsade lok. Gnistorna från järnhjulen som stank värre än svedd svinborst. Kanske åkte vi aldrig till mormor under sommaren! Jo, somrarna i Mälarhöjden minns jag allra tydligast. De svagt rosa rosenbuskarna på hennes brunbrända gräsmatta, sensommaräpplena av glas, Transparant Blanche i trädet ut mot gatan. Talgoxar och blåmesar som matades med torra brödkanter ur morfars stora hand. Men resorna dit…antagligen har de inte etsat sig kvar på grund av just lukternas frånvaro. Men i väta och kyla däremot, trivs lukter. Synerna överlever helst i torr hetta.

Att kliva upp på det nybytta tågets alltför höga trappsteg av järnflätade håligheter över avgrunden och vidare in i den ynka lilla kupén där spottkopparna överlevt decennier av infektionshärdar, gjorde att illamåendet iscensattes. Det var ju en omöjlighet att inte titta storögt. Det kvalmiga vattnet i glasflaskan på väggen rådde väl bot på sitt förtrollande vis. Detta skvalpade framåt och tillbaka av det ensidiga slåendet från rälsen. Gnisslet från de stumma hjulen dunkade taktfast. Kalong, kalong, kalong som vi barn uttryckte oss när vi hemkomna efter storstadstrippen sprang runt mellan kök, hall och sovrum och lekte tåg, eller kanske snarare bearbetade upplevelsen. I kupén laddades gubbarnas rökpipor med caravelletobak och snusbussarna hamnade i bästa fall i spottkoppssörjan. En och annan dam pudrade näsan med något som låg i sirligt förgyllda gulddoubléaskar och antagligen osade skamligt. Vände man istället blicken ut genom fönstren som gick att dra ner till hälften, fastän detta strängeligen förbjöds, så erbjöd det ringlande landskapet oändliga möjligheter till landet annorlunda. Södertälje, Södra, Östertälje, Uttran, Rönninge, Tumba…var det därifrån mördaren Tumbatarzan kom? Han som nu satt i fängelset Hall tvärs över viken vid vårt hus och som förmodligen skulle rymma för att fullfölja sin fruktade mission i Pershagen…Tullinge, Huddinge, Stuvsta, Älvsjö…där mormors tjocka, högt skrattande bror, min mammas morbror Sven, bodde. Han som hade en gren av björken utanför, inträngandes genom badrumsfönstret så att den halvtama ekorren kunde komma in när den behövde…vidare tuffade tåget över den ruskigt höga och förmodligen livsfarliga bron på pelarben, där man på inga villkor vågade titta ner i vattnet inunder, utan istället fascinerades av alla neonljus som började lysa lika starkt som himlens stjärnor ovanför, alldeles innan slutstationen Stockholm Södra, där vi allesammans skulle kliva av och där ännu fler främmande och än i dag odefinierbara lukter härjade. Mina bröder och jag och en irriterad mamma som jag absolut var tvungen att hålla ännu hårdare i handen och pappa som sturskt visade vidare väg till spårvagnen. Det stank av diesel för näsor vana vid cyklar. Blåa tåg som gick på gatorna var nästan ännu konstigare än de bruna rostigt rasslande. De luktade heller inte lika skrämmande, fast vid Ringvägen stövlade själva stanken in personifierad. Två ”fullgubbar” och en jättetjock läskig tant som hängde mellan dem vräkte sig ner på sätet snett emot oss. Gammal ingrodd urin som fläckat karlarnas byxor och mellan den tjocka tantens särade ben som hade maskiga strumpor till låren där ett tjockt vitt valspäck hängde över strumpkanterna, rann ännu mer. Så mycket att vi fick flytta fötterna. Vi barn beordrades att titta ut genom rutan. Ut…UT! Aspuddens gråsolkiga bergsformationer som blivit kvar efter bortsprängningen av vissa delar för just spårvagnens framfart, kunde säkert sluka de blå vagnarna i ren hämnd.

Från spårvagnens slutstation var det var inte speciellt långt att gå till Selmedalsvägen 213. Att sträcka på sina trädklättrarben gjorde gott, trots att de stackars träd som fanns var tuktade innanför sina staket. Benen liksom studsade fram av sig själva vid blotta markberöringen. Egentligen såg inte detta lilla samhälle så värst olikt ut det där hemma, vilket vi för många timmar sedan lämnat. Fast här saknades bräckvattnet och bryggorna. Hararna och rådjurens skogar. Men bakom mormors hus fanns det åtminstone en bergsknalle kvar som vette mot Klubbacken där de alltför höga husen låg. Där också Ilona bodde. Hon den långa taniga med det ljusaste håret. Mitt emot mormors hus låg Sigruns. Vi klädde av och på våra Gingerdockor tills den gången jag förbjöds påhälsning, eftersom Sigrun flyttat till himlen. En hård bil hade slaktat hennes mjuka kropp.

Lillstugan vid mormor och morfars hus luktade lite tåg det med, eller snarare kupé. Stugan hyrdes ut till en halvskum farbror Fahlén som hade en jättestor mörkblå Mercedes och hans fru med världens smalaste midja. Men i mina morföräldrars eget ljusgrönt putsade hus med roströda foder, fanns bara en svagare lukt av piprök eftersom det oftast vädrades. Dofter av vaniljbullar, franska våfflor med smörkräm och däremellan stekfläsk och flottig äggröra var mer påtagliga. Mamma skulle alltid skura golven, tillaga sill och köttbullar och stå för inhandlingarna. Det var ett evinnerligt släpande av tunga kassar på den gamla avskavt blå cykeln med grått galonskydd för ekrarna.

Innan återfärden med alla sina upprepade resmoment, skulle också byken bli ren. Såpadoften från kokandet i källarens järngrytor, sköljde både rasslande järnvägslukt och ingrott spårvagnspiss på flykt. När skulle nästa tur till den märkliga stjärnan avgå?