OförRätter

Inbjudan

”Kära syster. Tänkte ha en liten enkel sammankomst för att lära känna dig ännu lite bättre. Vore trevligt om du kunde boka in dig hos mig på denna förhoppningsvis festliga tillställning om två veckor. Alltså fredagen den 13/12 kl.19.00. Kommer även att invitera ytterligare några väninnor som jag hoppas du får stort utbyte utav. Jag vill gärna få bjuda på något enkelt, så lova mig att enbart komma som du är. Ser fram emot en givande afton. O.s.a senast den 10. Väl mött”… Saga

Tio av de fyrtioåtta kvinnorna, vilka Saga kände närmast till, hade hon inviterat. Och så HONOM förstås. HAN, den självskrivna GÄSTEN, fast genom en annorlunda inbjudan. Dukat bordet med gråmelerad linneduk till benvitt porslin i randad dekor av svart och guld. Rökfärgade glas. Höga fast fotlösa, för valfri dryck av öl eller vin. Påkostad Faustino för den som ville, Sagas älsklingsvin. Givetvis ett ytterligare mindre glas vid sidan om för bordsvattnet. Grova, enkla bestick i rostfritt till varningsgula servetter med svarta cirklar. Spridda ljusgrupperingar för att slippa takarmaturens skarphet. På bordets ena kortsida skulle hon placera sig själv, mitt emot HONOM. Långsidorna skulle rymma fem kvinnor vardera, i princip helt okända för varandra, men för vilka hon själv och den andra gavelsidans REPRESENTANT, var allt annat än främlingar.

Förrätten var skippad. Kostsamt i överkant. Det fick mer än väl räcka med varmrätt och dessert. Med all rätt hade detta företag ändå lyckas ruinera henne och därmed också lyckas inskränka andra utsvävningar för en bra tid framöver. Men det var det värt. Flera gånger om.
Kvinnorna som var och en var omsorgsfullt utvalda och i högsta grad medvetet inbjudna en halvtimme innan MANNEN ifråga, hade anlänt och började inta sina platser. Mitt emot den underskönt långa Mia med sexigaste luggen vilande på uppnäseroten och stora läppar utan kalvbräss, fast svårligen för trång nertill, satt besserwissern Anna-Stina, hon som ville bli tillfredställd lite ovanför själva lustens centra. Till höger om henne, Marina. Nu mer tröstfet än nödvändigt, fast med världens varmaste, mjukaste och villigaste kroppsmassa att krama. På bordets motsatta sida om henne, den gulblonderade, tomtinnanförpannbenetbefriade, kortkorta kjolenklädda med skyhöga snubbelklackarlockelsen att ge upp allt annat av vikt för: Sussi. Naturligtvis var även den omänskligt personifierade ormen Gitte lika självskriven för intrigens skull som den nu så MANLIGT efterlängtade huvudattraktionen. Hennes etter innehöll en bitterbesk och svåröverträffad ingrediens, dödande i sig. Christa skulle få en plats nära MANNEN så att hon sockersött och närapå trovärdigt kunde proppa HONOM till bristningsgränsen full, av vita lögner och svarta sanningar, genom sin lirkande tveeggade tunga. Sedan Kristin. Parasiten och inälvsmasken som skulle placeras mitt emot. Hennes platta knäskålslånga tuttar skulle hon som brukligt och mycket osmakligt, efter ett mer än rikligt intag av vinet, servera på HANS tallrik. Samtidigt som benen särades skulle de väl inövade övergivenhetsfraserna tillsammans med tårfloderna drypa. Närmre Saga själv skulle den som fått det uppenbara företrädet i det minst anande skedet, hänvisas. Ilona. Den allra vackraste fasaden, fast med feta ben och hängbröst som avbröt mot resterande perfektion. Dessutom ägde hon ett trist vitt vitrinskåp med glas, hade HAN yppat. Och ytterligare; en ännu mer attraktiv syster Henrietta. Stackarn. Sist men inte minst, Jonna. Hon som alltid ville mer. Hon som bara längtade och som den nu till bordet väntade GÄSTEN faktiskt tyckte att det var värt att avsätta en och annan helg för. Om inte annat för att minimera Jonnas väntan genom sin MANLIGT goda insats. Eller sats kanske räcker. Antingen där eller hos Jonnas utländska väninna Hanna. Nåja…Dessa tio fick räcka…

Saga stod vid spisen. Länge hade hon förberett middagen. Egentligen under många år. Menyernas meny. Den mycket speciella och välkomponerade. Det var nödvändigt att anstränga sig så i överkant vid celebra besök som dessa. Så många systrar dagen till ära. Nu skulle bara det allra sista fixas till. Upplägget och viss garnering. Filtrerade och doft- nej snarare odöravlägsnande ämnen genom väl utövad magi, tillsammans med den stora matlagningskonstens alla regler och oregler hade förberetts i god tid. De läckraste och mest aromatiska exkrementbiffarna som blandats väl med viltfärsen, låg på ett gigantiskt uppdukat fat där grönsakerna i form av skivade tomater, avokado, purjo, ruccola, hackad mango och persilja dragit i sin marinad av Sagas urin, lavendelblom, rosmarin, vitlök, vinäger, olja och allehanda kryddtillskott. Doften var rart pikant men allt annat än bekant. Potatisen var klyftat ugnsbakad med grovsalt och olivolja tillsammans med löken, vitlöken och rödbetorna. Därefter garnerad med smörstekta kantareller med försvarbara små inslag av spindelskivling och lömsk flugsvamp. Det hade tagit Saga många stridbara eftermiddagar att söka rätt på fienderna. Hon gjorde den sista handpåläggningen vid fatet. Desserten stod i frysen och var en parfaitanrättning av sommarplockade vildhallon, hennes senaste månatliga blodspillan, grädde, snor och slem, vanilj, socker samt äggulorna. Rött och grant. En halvtimme innan serveringen, skulle den tas fram. Detta skulle portioneras ut i de bakade små mördegsskålarna och toppas av de fräscha hallonen som dragit i musten av florsockersötad saliv. Under en hel veckas tid hade hon minsann spottat upp sig, Saga.

Så stod HAN där. Blek, högröd och hålögd om vartannat. Oförmögen att ge sig till känna för samtliga, samtidigt. Saga gav HONOM en glättig välkomstkyss på kinden. Hänvisade till bordet bland de rodnande kvinnorna, vilka av några outgrundliga anledningar verkade oförmögna att se den NYTILLKOMNE i ögonen.

- Varsågoda kära ni. Välkomna till bords. Det är verkligen fantastiskt att se er alla här ikväll. Så… låt er nu väl smaka …