Resan

Var det kylan som isade till beslut? Det måste varit längtan ifrån. Eller den plågsamma ensamheten. Hur som helst; det som möjliggjorde resan är av föga vikt. Huvudsaken att den blev av. Förmodligen var orsaken av flera karaktärer. Tristessen exempelvis! Eller frihetslängtan! Kanhända var den ändå det mest avgörande. Friheten!

Packa behövdes inte. Inför denna resa krävdes varken sandaler eller pjäxor. Till och med tandborsten skulle vara överflödig.

På nakna fötter, bara ben, i tunn ljusblå klänning och med det alltför kortklippta håret utgick färden från den allra käraste av jordens platser. Den lilla tjärnen, fylld av näckrosor och kaveldun. Också berikad med en flora som då var Anna okänd, men som etsade näthinnan för att senare i livet namnges. Fast egentligen räckte det med näckrosorna. Än i dag fann hon inget vackrare. Symbolen för skönhet. Renhet. Tjärnen som var belägen i Annas skog, i Fågelsången, rymde allsköns rikedomar. Där dansade hon älvdansen, stimmade med trollen, klättrade bland ekorrar och lekte tafatt med fjärilar. Räddes bland vargar och fruktade trollen. Där läste farmodern sagorna. Där fick hon själv vara Fjunlätt. Där, vid tjärnen. Hos näckens rosor. Än i dag återväcktes syner då solljuset flödade. Värmde alltings sköra nakenhet. Var det därför hennes hjärta så ofta brann? Gav hågkomsterna seger.

Se, den stora stenen! Akta dig! Fötterna skulle bli våta av gyttjan. Kvicksanden ta dig! Akta! Tjärnen var ju bottenlös. Under sitt resterande liv och efter dödens inträde skulle Anna fortsätta att falla. I all oändlighet. Hade hon inte trampat aningen nära ändå? Gyttjat foten trotsigt utmanande.

Håret hade växt sig nästan midjelångt, med luggen vilande mot de kolsvärtade fransarna. Skulle den älskade möta upp? Tågets skakningar dämpade Annas egna. Förutan lov, iklädd förväntningarnas täckmantel, steg hon av vid följande stationsuppehåll. Blossande, heta kinder mötte tom perrong. Var detta anledningen till att hennes kärlek än i dag tvingades tina alla mörkerrädslor? Andras rädslor. Annas egen så starka kärlek? Den som tycktes älska till döds beroende på sin egen förlustkompensation. Kärleken. Den gränslöst allsmäktiga. Den oumbärligt förgörande och otvetydigt kvävande.

Cykelturer var ändå befriande. Passade henne betydligt bättre än tågresor. Hemma sov barnen. De allra högst älskade. De kravlöst älskade. De som genom sin blotta existens fick sin del av den stora kärleken. Den friska delen. Den generösa, vilken icke krävde sitt. Kvar hemma sov de. Ovetandes, tillsammans med sin far. Även han omhuldad av känslor. Om än kluvna. Cykelturen gick mot dagbrottet. Det som omvandlats till nattbrott. Fyrtio famnars djup att ömsom renas, ömsom besudlas uti. Dock med en botten som möjlig slutstation. Spänningen i utmaningen till det förbjudna växte. Stegrades mot sin höjdpunkt då den älskade emottog med sin åtrå. Han gav sin kropp. Anna sin själ. Återigen. Varpå bergväggarna ekade skulden så att trumhinnor spräcktes.

Lomhörd var det svårt att urskilja vågskvalpet. Fartygets monotona dunkande förstärkte dövheten ytterligare. Avskärmade. En mås bredde vingarna och skrek det tysta skriet. Det smärtsamma. Ändå mindes Anna hur livsbejakande det ljudet en gång hade låtit. Det räckte. Var tvunget att bli tillräckligt. Måsskrin skulle hon allt mura in i huset. Under takstolarna så att det lyfte och gav rymd. Men innerväggarna tapetserades med blandningen av förhoppning och ängslan. Även om det förstnämnda just då triumferade, var detta högst tillfälligt. Ytterväggarna hade rests spikrakt mot egenhändigt slipade krav. Fönstren fogats med försvarsmassa som för att dölja sanningen. Den sanning, vilken var lögnen förklädd, varpå resans fortgång blev ett faktum. Mot ett tomt intet. Tung ökenvandring utan ljus. Nattlig, som krympte hjärtat och stramade kindbenen bleka. Kaktusens ljusblå trösteblomma manade vidare. Mot nya oaser. Blottade undanträngda dofter. Ville, men orkade inte fullt ut. Hägringarna kämpade. Fantasifoster liksom de mer verklighetsbaserade fragmenten, välkomnades. Vari låg skillnaden? Rätt eller fel? Då mot nu? Hur? En stigens korsning gav valet. Anna blundade vidöppet. Fann den hägrande oasen. Lyfte fjäderlätt på nykläckta, sköra vingar och med måsens äntliga skri ur strupen. Det högljudda. Livsbejakande. Mot värmen, solen, blommorna och skratten. Livet! Den yngste vid handen skrattade högst. Allra ljudligast efter tider av gråt. Lyckebo! Lyckebo! Här var gräset grönare än grönt. Ljuset klarare än någon annanstans. Näckrostjärnar ägde bottnar och bergen sjöng sina lov. Stjärnorna generösare än någon annanstans och solregnet strålade den färgstarkaste bågen. Här spirade liv. Grodde äkthet. Vidsynthet och insikt. Här var att leva! Evig andning av kaprifol mängdes med salvia och äppelblom. Födan var jordgubbar. Drycken den aldrig sinande gårdskällans. Paradiset! Så äntligen vid resans mål. Det Anna alltid eftersökt. Dit hon alltid längtat. Dit förmodligen alla längtade. Men ett fåtal fick tillträde. Dit, där hon av alla utvalts att få leva. För att ge och ta. Giva och taga. Giva... Tills snötäcket över en natt föll meterdjupt mot den nya istiden.