Röd Jul

- Men kära barn du blöder ju! Skynda dig in! - Nej mamma, det är snön…

En rödskimrande marktäckt isskorpa banar väg för flera rosa fallande flingor. Plötsligt ser världen mer ut som överdriven hötorgskonst. Himlen rodnar än mörkare av genans. Vad händer? Mor och son reglar dörren om huset beläget vid en av det lilla samhällets nutida utmarker. Tassar på försiktiga fötter mot köksfönstret. Blåser ljusen i adventsstaken på bordet som alldeles nyss förstärkt julstämningen vid saffransbrödbaket. Den stjärnbeströdda djupblå gardinen dras åt sidan för att om möjligt förpassa lögnen.

Redan ligger ett flera centimeter tunt eller snarare tjockt rött täcke som omvärderar alla sanningar. Hårt håller de varandra i händerna. Stirrar hålögt genom det tunna glaset som skiljer dem från något totalt okänt. Modern släpper taget och stryker med sin av insikt kalla, men mjuka hand över barnets hår. - Jag vill ha vit snö mamma, varför är den röd? - Vet inte, vännen, vet inte…har bara mina aningar. - Men du brukar ju veta, mamma - Inte den här gången. Nu kan jag bara tro. Vi sätter oss. Kom i mitt knä så tänder vi ljusen igen.

Redan låg det drivor upp mot fönstrens blecken. Mörkröda. Tapparna kring vindskivorna var som nydräpande lansar, vilka hölls kvar av den stränga kylan som järngreppade om huset. Det hade snöat ihärdigt, om man nu kan kalla detta märkligt pågående fenomen så, under drygt två dygn. Som tur var fanns det ved inomhus för kaminerna i ytterligare några dagar. Utanför syntes inget liv mer än några stackars förvirrade fåglar och skräckslagna harar som förtvivlat sökte något ätbart. De godhjärtade människorna hade inte som vanligt skänkt dem äpplen eller nötter. - Kan vi inte bygga en snölykta mamma, det vore fint med en röd! - Kanske det…kanske är det precis det som behövs. Snölyktor.

Efter bortskottandet av det färgade, byggdes en liten snölyktsallé. Från husets trappa ända bort till den närapå översnöade postlådan vid trädgårdsgångens infart. Tio stycken vackra skapelser med vita ljus tändes. Omkringliggande rött började sakta blekna. Himlen antog en ljusare ton och dagen efter syntes det mörka endast fläckvis bland nysnöat vitt. - Mamma, himlen har inte längre ont.