Skymning


Den blå timmen gjorde sitt inträde. Inte ens ett stearinljus fick tändas. Stora handlingar krävde sin respekt. Både beträffande de mänskliga eller betydligt vidare sådana.

Alldeles snart skulle Maria ändå tända ljuset, men inte riktigt ännu. Enligt farmodern, den högst älskade men för länge sedan död och begraven, var det en andaktsstund då ljuset gav vika för mörkret, precis som tvärtom. De enda gångerna för övrigt, som något sakralt eller religiöst givits tillträde i denna realists vardagliga bestyr. Om Maria bara ägt ett uns av farmoderns realism och jordnära livssyn skulle hon inte behövt sitta här nu. Åtminstone inte i nuvarande syfte. Denna beklagansvärda situation som hon under så lång tid verkligen försökt att undvika. Nu var detta ofrånkomligt.

Det målades inga skarpa skuggor över köksbordet. Bara en dunkel nedtoning. Likadant på golv och väggar. Till och med det mörkvita taket blånade svagt. Tavlornas färgspel stryptes. Det sepiafärgade ungdomsfotografiet av henne själv antog vanlig gråskala. Om Maria haft barn skulle deras porträtt med all säkerhet ha plockats ner. Fast Maria hade inga. Barnlöshetens plåga hade upphört. Snarare hade hon förlikats med den. Accepterat förhållandet. Oförhållandet. Värre var det med manlösheten, avhållsamheten och allra värst Herrelösheten. Fast snart skulle den inte heller märkas…

Maria hade bråttom. Fortfarande en hel del att ordna med. Att stå i. Att ge det blå mer utrymme skulle vara att utmana ödet i överkant. Förresten var timmen nästan överstånden. Hon tände ljuset. Stearinets på köksbordet och takarmaturerna i resten av lägenheten. Märkligt nog blev skuggornas armar längre och mer sträckande än innan. Så hade hon aldrig sett dem. Ljuset var ju gott och varmt. Alltid eftertraktat. Maria lät blicken svepa omkring. Konstaterade att saker och ting var i sin rätta ordning. På sin givna plats. Växterna hade fått vatten och blivit rensade från sitt vissna. Bokhyllor dammade och skåpens innehåll sorterat och staplat. Aldrig förr hade hon varit så ordningsam av sig som just nu. Föräldrarna skulle ha jublat om de bara kunnat se detta. Om de bara vetat. Det var inte mycket de visste om sin dotter. Inte ens om varandra eller sig själva. Men det spelade inte längre någon roll. I smutskorgen var det också rent. Eller tomt. Tvättat, struket och hopvikt i sina lådor. Inte ens sovrummets stol fick tjänstgöra i sitt vanligtvis så övertyngda uppdrag. För egen del hade Maria iklätt sig sitt allra dyraste inköp. ”Utifallattunderkläder” i vitt av siden och spets, men först efter en dusch och kroppsinsmörjning av ”doftagottoljan” med arnika. Tyvärr hade den mist sin berusande egenskap en aning, eftersom den stått alldeles för länge i badrumsskåpet. För några år sedan hade Maria fått den i födelsedagspresent av den väninna hon knappast längre träffade. Bara någon enstaka gång om året. Ledsamt, men ett faktum. Det med. Som allt annat. Ledsamt. Ensamt. Men nu var det i alla fall rätt tillfälle att dofta gott, under den också rentvättade morgonrocken. Som inför ett möte med en käresta.

Borde Maria verkligen låta den stora boken om inredning och design, hennes bibel, ligga framme på nattygsbordet? Ett bättre passande, mer själsligt val skulle antagligen ge mer rättvisa. Hon sökte bland hyllornas mysterieskördar. ”Historien om Gud” verkade alltför utstuderad. ”Lycka” av Dalai Lama? Löjligt! ”Själens irrgångar.” Det behövdes ingen bok alls. Men blommor. Friska och doftstarka i en vas vid sängen. Det skulle allt bli ännu mycket svårare. Fortfarande var det tjäle i backarna och inomhus var det bara grönt. Förvisso lugnets och harmonins färg, men inte tillräckligt för att omvända Marias beslut. Hon fick väl helt enkelt strunta i blommorna också. Böcker och blommor. Fåniga förtydliganden. Hade det bara varit juni skulle hon åtminstone smyckat bordet med syrener eller kaprifol. Senare jasmin. Herregud som den doftat i hennes sovrum, jasminen. Gjort henne yr och salig. Han som förr kommit och gått hade också reagerat. Fast det var förr. Nu för tiden fanns det aldrig dofter i Marias sovrum. Inga alls. Och ingenstans. Inte ens hennes egna. Och definitivt inte då hon vårdats och legat inne…

Inget av de tre breven hade sänts. Trots både adressering och frankering. Maria rev dem i stället i bitar för att brännas. Vid närmare eftertanke skulle lukten bli alltför otrevlig och avslöjande, så hon beslutade sig istället för att kasta fragmenten. Livsfragmenten som bevis. Bevis för vad? Ett ickeliv! Både sophinken under diskbänken och papperskorgarna var kliniskt rengjorda, så det blev en nedspolning av dem. Dränkta.

Telefonen drogs ur jacket. Så borde gjorts för länge sedan konstaterade Maria för sig själv. Tystnaden var ju bara ett smärtsamt monument över det som varit. Det som aldrig skulle bli. En hotfull påminnelse över vad som aldrig blev.

DSet knackade på köksfönstret. Hårt! Snabbt! Maria släckte. Den blå timmen var inte becksvart, men näst intill. Korpens mörka ögon gnistrade ändå bländvita då de speglades i hennes egna. Som vid ett gemensamt seende. Marias och korpens. Naturligtvis skulle hennes egen diktbok om just korpar pryda nattygsbordet. Att detta tecken som härvidlag uppenbarats ägde sitt tydliga budskap, var det inte tu tal om. Det vore rent befängt att negligera. Skulle hon våga utmana ödet ännu mer? Maria darrade invärtes. Inget som märktes på den hand som sakta öppnade fönstret. Om korpen stannade kvar, lovade hon vid allt hon höll heligt, att själv göra detsamma. Halvvägs på glänt hann fönstret, innan korpen bredde sina vingar och inom sekunden var som uppslukad av det svarta. Utom räckhåll för öga och tanke. Utom nåbarhet för förlåtelse och försoning. Kanske bara en inbillning. Eller ett räddhågat försvar. En undanflykt.

Kylskåpet var urplockat och rengjort. Badrummet gnistrade som aldrig tidigare. När för en gångs skull allting sken och blänkte, var det till ingen nytta. Förgäves, tänkte Maria. Bländverk såsom livet självt. Återigen slog hon sig ner vid köksbordet. Tände stearinljuset för andra gången på mycket kort tid. Dukade den vackraste ljusblå koppen för sitt stärkande örtte och log underfundigt med tanke på att det var just den sorten som hon valt. Fyllde koppen bara halvfull med drycken, för att kunna ge plats åt den vita burkens innehåll. Handen skälvde vid inmundigandet. Sakta klunkades drycken genom strupen. Maria som alltid hastat så. Nu tog hon det så stilla och varsamt. Tänk att hon äntligen hade hon lärt.


Det skulle kännas så mycket skönare att få lägga sig ned. Maria behövde vila sin trötta tanke mot mjuka bolstrar. Invagga dem i ro och tilltro. Naturligtvis skulle det också se snyggare ut. Och sängen var ju för ändamålet nybäddad med manglade lakan. Maria reste sig. Kvävde ett lätt illamående och fokuserade blicken på hallen bredvid sitt sovrum. Illamåendet tilltog. Hon fick för allt i världen inte kräkas. Hon som luktade så gott. Med armen stödd mot väggen sökte hon sig själv i spegeln. Fann sig ingenstans. Kände med handen efter det röda läppstiftet på hallbordet, för att om möjligt se sig enklare med detta på. Fann det, men slant över kinden. Det röda blandades med spyorna. Dubbelvikt i fosterställning på golvet hörde hon åter knackningarna. Denna gång så skarpa att öronen värkte sönder. Hinnorna skulle spricka. Men något annat brast i stället. Så kalla vingarna kändes. Sådana vingar hade väl inte korpar!

På köksbordet brann ännu stearinljuset. I djupaste respekt, eftersom den blå timmen precis passerat.