Tankar till tidiga Tälje

Det var i tjärnen i Fågelsången, mellan Ström och Pers hage, Älva föddes. Den där lilla gyttjigt bottenlösa som brukligt kunde sluka små flickor, men istället födde henne till ett liv i en synbart skön skenvärld. Från början inte lika påtaglig, som senare.

Vingarna hade hon lämnat under kaveldunsbeskydd där turkosa trollsländor och mjuka humlor vakade dag som natt. En dag skulle de med all sannolikhet behövas, vingarna.

Älva kortklipptes under öronen som de flesta flickebarn på den tiden. Kanske ännu kortare. Och stickiga yllebyxor klädde benen i stället för den efterlängtade slöjan. Det var svårt att dansa i bylsiga benkläder. Förvisso kliade inte dessa eftersom vårens sedvanliga vitsippsbukett förlät förseningen, då den ställdes på frökens allsmäktiga kateder. Att under rasten få kamma hennes midjelångt mörkbruna hår, var få förunnat och det märkligt otroliga var att denna ynnest nästan bara var förbehållen Älva. Då grundlades behovet av blommors magi. Och den eviga undran varför den rara Lerhagatösen inte…eller hon från Gläntan med guldets lockelse i håret, eller Tvetabergs skrattande dotter med det vackraste leendet och varför i Herrans namn inte Glibotorps bästa barn.

Håret växte. Luggen skavde de korpsvärtade ögonen inför premiärturen till det första kärleksmötet. Förbjuden avgång stod det på biljetten vid Södertälje Central. Att smyga sig på denna rostigt metalldoftande och slingrande järnorm, kittlade mellan benen och etsade eviga doftförnimmelser i hjärnbarken. Stråk av besvikelser som hågkomster, då den efterlängtade inte mötte upp vid perrongen, blev den tvunget smärtsamma boten mot den överträdda gränsen.

Mariekäll, Mariekäll under dag men aldrig kväll. För mycket fanns att upptäcka. Skillnader till lugnet skulle utforskas. Stor och väldig var staden. Tempo som sagans Timpo tempo. Fast med ett totalt annorlunda innehåll. Epa med sirapslimpor i stället för mors hembakta råg. Senare stadens signum. Monumentet eller mausoleumet Kringlan. Huset i koppar. Ännu inte ärgat. Och i Fågelsången låg guldtjärnen fortfarande generöst inbjudande som tillflykt från hostiga Princecigaretter. Domustrappan målade de avbitna naglarna uppkäftigt blodröda, fastän samma trappa året innan lett upp till parkeringen ovan tak. Därifrån hade julskyltningen synts bäst. Fast inte tillräckligt bra och långt. Det var då…

Älva älskade färgerna. Alla årstiders. Fast mest den vemodiga höstens. Innan vemodet förstås. Bara i sitt tidiga skede, då det intensiva blev som ett bredvidgående. Likt en nära vän att dela in och uttryck med. Kunde behövas bland gymnasiets labyrinter. Att hålla någon i handen. Mitt emot lasarettet kunde faktiskt sådant behövas. Och det blev längre till skogen. Tillfälligt.

Tjärnen hade inget svar på frågan varför allt det sanna måste förflyttas till Torekällberget. Kanske för det vackra namnets skull, föreslog den som tröst, då Älva flytt till sitt hjärtas plats för att åter testa vingarna och för att få stilla hungern. Fast Fågelsången är ju ändå tusen gånger vackrare både som plats och namn, hävdade Älva under tiden som hon krängde på sig sina vingar. Underligt nog skavde de en del, men det nonchalerades och i bästa samförstånd kunde tjärn och flicka förstå faran av att som människa inkräkta för mycket i naturens egna bestyr. I deras Fågelsång skulle aldrig något få förändras. Aldrig!

Dagen hade grytt med ett plågsamt skallrande. Dundrat och dånat som tordönsvrål inför ginnungagapet. Det var som om något av människornas alla krig förflyttats till denna glömda, gömda, goda plats. Älva for upp ur sömnen som en skadeskjuten fågel. Kände sig ömt vingbruten och närapå markstörtad. Något hade hänt som inte fick hända. Hon hörde sin tjärn ropa högt och i ren förtvivlan. Som om det gällde liv eller död. Rusandes ut i skogen på bara fötter och med hjärtat i halsgropen, mot sin älskade, såg Älva den fylld av vanmakt och sorg skändas vid människans framfört. I grävarens skopa skymtade hon sina förtvinade, hopkrympta vingar bland tjärnens svämmande röda tårar. I stinkande hög på hög skyfflades hjärtat på sitt liv.

Många års frånvaro föder längtor. Bäddar och skyddar som balsam vad som tidigare skavt. Barndomsstaden brukar förvisso besökas lite då och då. Kvar finns föräldrar, kanske inte de bland trollsländorna utan de mer reella. Och vänner, ända ut i skärens gårdar. Att enbart tiden läker sår kan inte Älva hålla med om. Som den hon är vet hon att även de egna förhållningssätten måste göra sina tillägg. Genom egenhändigt skapta vingar blir faran för höjder inte lika påtaglig. Att sådana vingar växer ur befriad sorg gör dem mer än dugliga. Hon tänker pröva dem över Täljes nejder. En dag ska hon med all sannolikhet återerövra den. Staden. Tälje Stad Hennes grund. Älvas rot. För att kunna spira fullt ut. Och vad gör väl det att stadskärnan förskjutits. Dess frö bär hon för alltid i sitt hjärta.