Upprättelse


Så det var alltså till denna förnedring hon kämpat sig fram genom åren. Utlämnad till vilt främmande människor och totalt oförmögen att själv påverka situationen. Rent ovärdigt, fast den tanken förbjöds henne att tänkas vidare.

Att benen var krumma berodde på underskott av vitaminer, sa man i granngården. Rovor, strömming och potatis portade inte näsblodets dagliga framfart heller. De tidiga mornarna med mjölkningen innan den långa vandringen till folkskolan, gjorde säkert också sitt till. Fast av så mycken gång borde allt skelettet stärkts, enligt fastern.

Hjördis Janssons dagar skiljde sig inte mycket från varandra. Att söndagarna inte förpliktigade med skolan var väl den enda skillnaden. Att kapellet i byn låg närmre, var väl en fröjd i sig förstås. Om hon bara hann med att fullgöra sin plikt även till Herren, vill säga. Oftast skulle farbror Ekengrens tvätt bykas den dagen. Och baket som inte tant Juhlin längre orkade själv. De få ören som skramlade i portmonnän vid varje månadsskifte var ändå oumbärliga för Hjördis föräldrar. Så länge fadern inte var duglig, att som nu på ålderns höst inbringa några slantar för överlevnaden, behövdes hennes tillskott. Hennes mamma tvättade och städade varhelst sådana tjänster mottogs.

De hade bara två kor nu för tiden. Den ena skulle kalva till våren vilket skulle betyda lite extra tillskott i kassan till hösten. Hjördis hade svårt med slakten. Så fäst som hon var vid djuren, men att sälja köttet och få lite själv var ett nödvändigt ont.

Det var inte bara blodet ur näsan som envisades. Förmodligen skulle hon snart dö av annan blodförlust. Inte begrep hon hur det kom sig och ingen fanns att rådfråga. Men de konstigt återkommande flödena nertill, måste bero på att livet höll på att rinna ur henne. Fast det var ju inte oftare än en gång i månaden förstås. Och hon verkade också överleva gång efter annan, hur skamligt det hela än verkade.

Tre var de hitintills. Två flickor och en redig pojke. Den fjärde på väg. Det värkte i benen och höfter av stenplockningen ur åkern. Aldrig tog det slut. Det var som att ju fler som kastades på hög, desto mer tillkom underifrån. Sven gick bakom plogen. Det var då för väl att de hade kunnat skaffa sig hästkraken till hjälp. Han var duktig han, Sven Olofsson. En bra karl för det mesta, bara han lät bli det starka.

Utflugna en efter en och med karl´n som söp sig i graven, var det svårt att finna sin egen plats i tillvaron. Hjördis tjänster lämpade sig numera bäst bland de gamla. Omvårdnad var ju hennes lott i livet. Att kroppen stretade emot och värkte i varje ynka cell fick inte hindra. Den ena handen var nu för tiden nästan obrukbar inför tyngre sysslor, men det brukade reda sig. På något vis. Vintertid var hon tvungen att ta käppen till hjälp mellan stugbesöken. Inte mer än dryga sextio.

Att Herren ger och Herren tar visste Hjördis mycket väl. Men att ta ett av hennes barn. Så kunde väl ingen Herre göra. Det värkte nuförtiden lika mycket inuti som utanpå henne. Ur skriften blev det allt svårare att finna bot. Mycket svårare, trots hennes gedigna försök. Det var som om krypningarna i de krumma benen också ansatte själen. Att känna den ro och tacksamhet hon tidigare varit förmögen till lyckades inte. Dessutom blev det allt svårare att ta sig till Hans Hus om söndagarna. Fast radion var nog så behjälplig. Jodå! Kammaren på övervåningen gapade tomt, så när som på den osolvade vävstolen. Sängen hade med insats av barnen under ett för ovanlighetens skull genomfört besök, burits ner till det enda rummet, finrummet, bredvid köket. Hjördis svårighet att ta sig upp för trappan, hade sakta men säkert övergått till en ren omöjlighet. Men det var värt mycket att slippa hamna på hemmet. Den stora ynnest som det var i att få stanna hemmavid, med hjälp under två förmiddagar i veckan av den goda hemtjänsten, blev ovärderlig.

Om hon så bara hade kunnat hålla tätt. Det underliga som pågick i huvudet var förvisso svårt att begripa. Mjölkpaketen kunde emellanåt hamna i galet skåp och räkningarna var ett helt företag att förstå sig på. Visserligen fick hon hjälp med själva utskrivandet, men papperna liksom bara försvann, innan. Kylan som uppstod om vedspisen inte eldades, var också enklare att förlika sig med. Att inte komma upp i tid till mjölkningen som bara ibland verkade behövas, gjorde det hela ännu mer oroväckande. Och ungarna skulle ju hinna till skolan…Fast med detta ordnade nog Sven …Men att inte hålla tätt. Att vakna i sitt eget våta och somna i den ingrott torra stanken för att senare stå böjd som ett fån över rullatorn och bli blöjad och insmord över den fnasigt kliande huden, av någon totalt okänd människa och ibland flera på samma gång, var ofrånkomligt det svåraste. Att inte kunna skyla sin krumma värkande kropp i den där underliga kabinen med vatten, som installerats för att underlätta för personalen. Nog för att det var skönt att bli ren. Men inte inför andra. Denna förnedring!

Det var gott att somna rentvättad i nybäddat. Sänglampan släcktes och det verkade vara en osedvanligt god ordning på Hjördis Olofssons tankar. Var händelse hamnade för ovanlighetens skull på sin rätta plats och gav en nästan smärtsamt klar skärpa i sina upplevelser. De svullet ömma benen kändes med ens fjäderlätta och den söndervärkta, ledbrutna handens fingrar kunde utan minsta motstånd sträckas ut mot den unga mannen Sven, som i sitt vackra anletes svett, hässjade höet. Han tog leende av sig hatten mot solens skydd, och svepte den i en generös gest till den unga Hjördis som inte kunde annat än skratta honom till mötes.