Vera Vem, mitt i livet



Det virvlar isfrusna vattenstänk innanför ögats fönster, liksom utanför detta hon
nu står framför, betraktande grannens fårskock. De verkar kura ihop sig mot varandra i skydd. Det är bara smattret mot den yttre rutan som hörs. Som små ihärdiga piskrapp i tystnaden. Vassa och målinriktade. Utan pardon. Dessa innanför är mer som viskande fragment ur själva livets saldo. En slags lågmäld resumé av lösryckta företeelser. Seendet. Inåt och utåt. Som en sammanfattning av sig, så här mitt i livet. Antagligen för att klara av att gå vidare efter bästa förmåga. Vara mer beredd. Bättre rustad för den fortsatta färden. Vera blinkade. Det lösryckta innanför gavs då ett ännu tydligare sammanhang. Att samtidigt beskåda det yttre som det inre, gav absolut en mer koncentrerad närvaro i rummet. En ytterligare dimension. Näst intill meditativ. Hon i tillvaron. Vera i här och nu. Hon suckade ljudligt. Vera i själva existensens evinnerliga evighet. Förvisso inte förmer än en ynka flugskit. Totalt betydelselös och ovidkommande. Men också lika gigantisk som hela universums obegriplighet. På en och samma gång. Svindlande tanke! Skulle Vera vara en alldeles oersättlig pusselbit i hela det ofantligt, storslagna? Menad en uppgift? Herregud, så patetiskt! Så jävla… tröttsamt!

Som en halvfylld svart sopsäck eller snarare en beigebrun pappersvariant, återvinningsbar och mer miljövänlig, såg hon sig själv. Allting hade ju samlats i denna påse. Om vartannat. Stort som smått och fult som vackert. Allting bara trängdes och mängdes utan vidare sortering. Att somligt stank var ofrånkomligt. Det var de ljuva dofterna hon ville bevara. Filtreringen var människans uppgift! Det gällde ju att se ljust på tillvaron. Svårt, med tanke på mörkret.

En svart Volvo skar tystnaden. Föräldrarnas första bil hade varit just en svart sådan. Fast långt ifrån detta nutidslyx som just vrålat sig förbi. En delad bakruta hade den haft, deras PV. Säkerligen skulle den tillhöra veteranerna idag, om den överlevt vill säga. Tänk om! Förr monterades ju faktiskt en bilsjäl in under huven. För egen del körde Vera omkring i en skruttigt, gubbig och solkigt vit Opel Corsa. Opel Porsche. Inte alls representativ enligt henne själv. En rostig rishög där det mesta hängde på trekvart och lät skamligt illa. Fast bilen var en idog trotjänare. Så till vida överensstämde den på pricken med sin ägarinna. Vera, trofastheten personifierad. Plikttrogen i överkant. Fast löjligt räddhågad för repressalier. För konflikter. Att aldrig svika var ett medfött motto. Inristat i ryggmärgen. Att alltid finnas till hands likaså. Stå ut! Gnata på. Vad var det för en märkvärdig värdering som så fullt och fast tagit henne i besittning? Om hon bara kunnat släppa taget! Då hade säkerligen saker och ting tett sig väldigt mycket annorlunda. Förmodligen skulle en tegelröd Audi eller en mörkgrön BMW kört omkring med henne istället. Att åtminstone ett av de försålda husen fortfarande varit i hennes ägo vore ett faktum. Förmodligen också någon av männen. Kanske den senaste.

Självbevarelsedriften var det föga bevänt med. Självaktningen obefintlig! Det var väl ”ödmjukhetens” fel. Den som fortfarande fanns i bibehåll och ägde högprioritet i alla hänseenden. Nåja, i de flesta. Det var alldeles för många vassa armbågar som Vera gnagt sönder sina rundlagda mot. Detta till trots, blev nu en gång för alla Veras teori angående ödmjukheten, som en av stöttepelarna i tillvaron. Rämnade den, återstod heller inte mer än spillrorna från de övriga. Och de hade näst intill rämnat. Under ett flertal gånger. Skakats i sina grundvalar. Räddningen hade då som sagt varit ödmjukheten. Som att det stora i det lilla segrar. Egentligen hade det väl bara handlat om att bita ihop och knäa vidare. Åt fanders med ödmjukheten! Det var snarare uthålligheten som blivit styrande. Det bästa sättet att porta rädslan. Den allsmäktigt rådande på jorden. Utan tvekan var Vera uthållig. Skitskraj. Som en oxe eller åsna. Som en klassiskt ingrodd kvinnosyn. Bredvid "ståutandet" traskade ältandet. Hand i hand. Fot vid fot. Som om hon vore fastvuxen i ett par tidiga, för små skor. Uttjänta. Synd, med tanke på att livet är så kort och tillfälligt. Gåvidareskorna skavde för mycket. Gick helst bakåt i rutinspåren. Fast egentligen ville de ju framåt. Vera som gillade att gå barfota. Oavsett grönt gräs eller vassa stenar. Hoppa högt! Varför i Herrans namn kastade hon inte sina plågoandar? Uthärdandet var fånigt förödande.


Vera tänkte på sin mor. Ofta hade hon framstått som den högaktade heligheten. Just på grund av sitt eviga …uthärdande. Ödmjukheten. Den som tenderade martyrskapet. Egentligen var skillnaden hårfin. Veras mamma hade axlat hela världens sorger och bedrövelser på sina tyngda axlar. Bitvis universums. Att en dotter till en dotter är och förblir en dotter går inte att misstolka. Med undantagsfall av Veras mormor. Hon axlade inte mycket annat än oförståelsen. På sitt sätt. Efter sin förmåga förstås. Och Vera ville ju bara återfinna flickan i sig. Vända vuxenvärlden ryggen. Veras farmor hette också Vera. Vera d.ä. Skillnaden mellan Vera d.y. och Vera d.ä. satt i samvetets vara eller icke vara. Veras farmor hade aldrig begåvats med ett sådant. Kanhända var det därför som Vera d.y. fått det i dubbel uppsättning. För att kompensera förlusten i släktledet. Mer än så visste hon inte om sin namne. Den farmodern var en för alltid avhuggen tråd på själva rotsystemet. I stället fanns en ställföreträdande farmor. Den ”sanna” ansåg Vera, som så generöst och älskansvärt tyckt om livet. Inte bara förlikat sig. Utan verkligen tyckt om. Hur skoningslöst detta än behandlat henne. Den sanna farmodern var och förblev Veras förebild och vägvisare. Fast Vera förmådde mindre, trots att ambitionen var stor.

De manliga arven hade Vera alltid saknat och alltid sökt. I olika turordningar. Erfarit dem som diffusa andetag eller klumpiga nedslag i vardagen. Sinnligheten var nog ändå ett manligt fadersarv. Beroende på färgerna cinnober, kobolt och ockra. Så ville Vera. Så önskade Vera. Fast det sinnliga var så oerhört tuktat. Så in i helvete välansat. Oftast. Så ville inte Vera. Hur som helst gjorde det sig konstant påmint. Sedan barnsben hade Vera vibrerat vid åsynen av en blå blomma och en rosa längtan. En guldgul viva eller en drillande lärka. Molnens gråt eller solens skratt. En vacker sten eller man. Så än i dag för mitt i livet Vera. Hon betraktade detta som en av sina viktigaste tillgångar. En omistlig gåva. En särdeles lustfylld lärdom av livet, som faktiskt gav snabbast möjliga tillträde till här och nu. Till den ständigt eftertraktade delaktigheten. Spelade det någon roll om hon var ledsen eller glad? Knappast! Vera sökte allt som oftast sina intryck genom hav och himlar. De bästa bundsförvanter som Vera återgäldade med egna uttryck. Aldrig hade hon väl anförtrott en mänsklig varelse lika mycket som vad strandkanten fått ta del utav. Kramarna från martallens skrovliga hud hade varit mer lustfyllda eller trösterika än de någon människa kunde ge.

Vera kunde älska. Verkligen! Människor också, fast inte med den älskan som icke kräver sitt, utan efter den andra mer gångbara sorten. Men hon kunde älska starkare och häftigare än någon annan. På sina villkor. Fast ännu bättre på andras. Faktum var att hon kunde älska på nästan vilka djävla villkor som helst. Tills älskan tenderade hatet.

Utanför var många himlar. En stålblå med turkost inslag. En svagt violett med grånyansen insprängd. En fågel lyfte från senhöstens leriga åker. Kråka eller kaja. I snabbt sträck mot gammelgranens topp. Vera var en korp. Hennes mor älskade skatorna. För färgskiftningens eller begåvningens skull, visste Vera inte. Kanske för humorns. Vilken fågel hennes far var, hade hon ingen aning om. Fast en gång för mycket länge sedan hade han visslat som alla fåglar.

Hur kan man veta att sanningen inte är en lögn? Eller tvärtom. Sådant kan väl endast egna referenser avgöra. Och referenserna är ju minst sagt individuella. Alltså finns inga allmängiltiga sanningar. Bara vedertagna. Opålitliga. Det gäller att förlita sig intuitionsmässigt. Ha tilltron i behåll bredvid en stor portion tur. Om nu dialoger ska vara funktionella. Vera förespråkade de tysta samtalen. Eller om möjligtvis hennes egna monologer i en dialog. Detta hade också lärts in av läromästaren själv; Livet. Det blev enklast så. Det var väl därför hon pratade så bra med fåglarna. Med katterna också för den delen. Med vallmon…Det var raka rör bara. Utan omsvep eller krusiduller. Inga vilseledande labyrinter att förirra sig i. Det var enklare att vara korp.

Naturligtvis hade mitt i livet Vera också lärt att askesen var den absoluta livsföringen. För ett själsligt välbefinnande alltså. Vera var nog en sann asket. Alla hennes älskansvärda prylar i överflöd var någonting helt annat än världsligt materiella. Dem kunde Vera gott och väl unna sig som den skönhetsidkare hon var. Och alla dessa ting i parti och minut var ju själva koden till att minnesframkalla det fördolda. Vackert som fult. Dagdrömma kunde Vera. Lika bra som de nattliga. Ännu bättre till och med. Den inre verkligheten stod allt som oftast i kontrast till den yttre. Nej, inte i kontrast. Inte längre. Snarare i relation. Nu för tiden behövde inte Vera skämmas för den mindre synliga tillvaron. Faktum är att den var en tillgång. En asyl i svårfångade situationer. Så prylarna hade minsann all rätt att kräva sin existens. Hennes prylar alltså. Dem hon besjälat sig med. Ting var nämligen inte döda. Även om de såg så ut. Fast som foton var några av dem undanröjda. Sådana hågkomster främjade knappast själsfriden. Och så var det då åter detta med uthålligheten. Mycket hade ju Vera lärt. Det var inte tu tal om annat. Ändå fanns det oändligt mer att ta till sig. Det var precis som att ju mer man erfarit, desto större blev tvivlen. Ju fler svar man fått sig till livs, desto hungrigare blev frågorna. Kanske var det just detta som var livets kärna, tänkte Vera. Drivkraften. Att hennes beigebruna papperssäck bara var halvfylld blev ju ett synbart alibi för denna teori. Att fel oftare blev rätt och att sådant som ägde en självklar rättighet ibland var tvunget att ifrågasättas, ingick liksom i det resterande malandet. När Vera varit en liten flicka hade hon vetat betydligt mer. Nästan allt.

Det har slutat att virvla isfrusna vattenstänk innanför och även utanför ögats fönster. Grannes får lyfter sina ansikten mot horisonten. Kanske måste de också se längre bort. Katten krafsar på ytterdörren. Behöver in i värmen. Vera är alltid varm. Det spelar ingen roll hur mycket hon än fryser. Varm är hon. Kanske för kattens skull. Troligen för sin egen. Och sanningar är och förblir ett mycket svårtolkat, vitt begrepp.